jag fäster mig där havsarmen tänjs,
ett drag genom sandens minne –
din eka slets fri,
släppte stranden, gled in mot ett mörker,
en natt som aldrig tog form.

då andades allt,
vågorna skulpterade skuggor i dina steg,
och sanden var mjuk, böjlig som tanken på en annan värld,
ett ögonblicks ljus i din siluett.

horisonten vrids runt sin axel,
står på tvärs, vriden i sin egen osanning,
ett sprucket spegelglas.

blicken famlar, fastnar,
trålar genom en spricka som sväljer himlen,
ett hem för ingenting –

där inget längre finns att hålla
och ändå: här står vi,
fästa i ett hav som aldrig blev.