Familjen är ett sjukdomstillstånd. Pojken simmar vilse ensam på ett svart vredgat hav och det är ingen som minns honom. De sjuka sovande middagarnas tortyr av att inte finnas till. Mammas blinda ögon. Pappas självmord. Styvpappan vad i fridens namn gör han här?
Allting är en dröm, en mardröm som det inte går att vakna upp ur. Familjen är en urballad liten sekt som är övertygad om att allt är OK.

Pojkens kurs går mot undergång och psykos. Mammas förställning och svek. Den fullt normala och godkända galenskapen. Pojkens livsmiljö är ett kyligt toxiskt mörker. Hans själsliga tillstånd ser allt annat än bra ut men han är en mästare på att spela en övertygande välmåendeteater. Åren som går och själen som krymper i takt med att pojken stänger av, förtränger, kapslar in, och locket på, medan djävulen njuter av allt det gränslöst destruktiva.

Familjen är ett sjukdomstillstånd men livet måste gå vidare. Samhällsmaskineriet måste ju snurra på och man kan inte bara sjukskriva sig och vägra delta. Det ordnar sig säkert. Man måste börja tänka positivt! När pojken är 21 år gammal kommer så det psykotiska totala sammanbrottet. Det är ingen som förmår att tänka positivt och optimistiskt längre. Pojken är utslagen i en konstant maximal tortyr som ska vara i ett år. Ett år som känns som fem år.

Att försöka uthärda ett sånt helvete är inte möjligt. De tafatta misslyckade försöken till självmord. En skräck och fasa surrealism.
Varje dag en evighet. Tolv år tidigare satt pojken på sitt rum, byggde lego och lyssnade på ABBA. Livets festligheter rullade på alldeles som vanligt och det var en självklarhet att vara glad och exalterad. Bäste kompisen Per var på besök och de förhandlade om byte av frimärken. Det fanns inget som hotade harmonin förutom Greve Dracula under sängen när man skulle sova. Mamma fixade i köket och var snäll och välmående.

Tolv år senare kom som sagt det förödande psykotiska sammanbrottet, och pojken hamnade i ett extremt överjävligt tillstånd som det var omöjligt att existera i, identitetslöst och fullkomligt urballat. Pojken bor hemma hos
sin storasyster och hennes son, vilket är inte bra varken för storasystern eller sonen. Den mardrömslika psykiatriska avdelningens inferno. Egen ny lägenhet så småningom och stirra på TV alltid ensam. Ett nytt fumligt misslyckat självmordsförsök sommaren 1987.

Annika, en ljusets kärleksängel kommer in i bilden och ska bli den som hjälper till att rädda pojken ur den obeskrivliga katastrofen.
13 år tidigare, fotbolls-VM i Västtyskland, Ralf Edströms volleykanon. Mammas köttbullar med hemmagjord lingonsylt. Glädjen när hela familjen är samlad. Det finns ingenting som hotar. Vi blandar salpeter och socker och tänder på inne i skogen euforiskt hängivna.

Kärleken lägger ett magiskt skimmer över tillvaron, att springa i Haga Centrum och in
i fritidsgårdens paradis. Det är 1974 och livet leker. Det gula underbara radhusområdet Grönsångaregatans idyll av klapprande träskor och grannfrun som dammsuger rabatterna.
Pojken och hans polare Per som smider nya äventyr och planer nere i en dagvattentrumma.
Sen köper de varsin glass, tophat, i den lilla närliggande kiosken. Det var en tid när folk brydde sig om och tog hand om varandra. Det var på 70-talet i ett helt annat Sverige.

Om 13 år ska pojken bli psykotisk, men just nu har han inte en aning om vad psykisk sjukdom är för något, då han spelar fotboll tillsammans med sin snälla pappa och storebror. Riktigt kall apelsinsaft släcker törsten allra bäst. Ikväll så vi spela mah jong och umgås allihopa

Men om 2 år så tar pappa livet av sig. Det är
då den kaotiska mardrömmen börjar. Det är då som pojken börjar att gå sönder, i en familj som hade behövt få krishjälp redan på 60-talet när brorsan Håkan omkom i en trafikolycka.
Härjade familjer som förnekar och förtränger, och barnen som är helt utan trygghet och fasta hållpunkter. Det är 50 år senare och den psykotiska och rabiata grannkvinnan har varit här. Psykiatrin här i stan skriver ut gravt sjuka personer så att de kan terrorisera sin omgivning. Annars så mår jag bra förutom problem med sömnen några nätter. Min katt Jussie låg på mitt bröst inatt. Kärleken flödade ymnigt. Gud är med oss idag med sin upplysta frid. Tillförsikt och förtröstan fyller vår stuga och det är riktigt skönt att finnas till. Mitt liv har varit mycket färgat av olika psykiska diagnoser men nu har stormen lugnat ned sig. Jag är sen 10 år medicinerad, samt att jag alltid har Gud.