Mörka moln, lågt hängande
samlas över fälten
Tunga tankar brusar i vinden
ett eko av tusen steg som aldrig tas
Skrik av osynliga röster
väller fram över horisonten

 .

Maktgalna män i stora länder
spelar schack med våra liv
deras blickar iskalla
deras händer som kloförsedda maskiner
Vi är pjäser, knäppta händer
en suckande massa i väntan på draget

 .

Trädens svarta konturer skär mot skymningen
en väv av spruckna nerver mot den sista glöden
Jag står stilla, fastklämd mellan ljuset och mörkret
håller andan tills natten slår till

 .

Panik och ångest är vilda hästar
Jag håller i tömmarna med blödande händer
Deras galopperande hjärtslag
skakar marken under mig –
men jag står kvar
skriker tyst i deras rus

 .

Stearinljusets låga darrar i novembermörkret
skuggor leker på väggarna
Ett ansikte som försöker måla sitt inre
men varje färg rinner bort –
blir till kaskader av andras lidande
samtidigt som jag försöker bära mitt