man hade kunnat tro att jag var sinnessjuk, att jag hade gjort ett arrangemang bland sommaräpplen och astrakan, hon satt som förstenad i ljuset av ingenting, det breda leendet smort som vansinnigt fågelkvitter runt munnen, våra ögon möttes i tystnaden, hon föll inåt mot mig, och jag föll inåt mot henne, ute i kvällens glöd fanns den gamla bygden våt och grånad, dikten badade i sjukdomens ljus och hetta, vi som två ofruktbara lerkroppar i upplösning och befrielse, det fanns ingenting, ett fängelse av ljus dit vi vandrade om kvällarna,