Han hade lufsat på i lugn takt
utifrån Västiträskets tunna nyis,
där spåren dök upp i en vid böj
mellan de gula vassruggarna
i novemberdagens lågsniffande släpljus
när jag bakspårade Gråben
genom några få minusgraders sanka blandskogsterräng,
dess hjälpligt tillfrusna detritustopografi bestruken
med ett utandningstunt lager nysnö,
lämnande spårstämplarnas omen och besvärjelser
uppenbara
i mitt sökandes öppna dager,
sly och hänglav piskande min gestalts vitmenade ansikte,
kängornas plötsliga isgenombrott
hållande min uppmärksamhet nästan smärtsamt
på spänn;
det särskilda i situationen en yster lycka
mitt i vaksamheten på underlagets bärighet

Han hade slunkit in i den täta blandskogen
i en målmedveten normalkadens
och en konsekvent kompassriktning sydsydväst,
lätt snirklande genom terrängens 3D.

Plötsligt hade han kommit upp på Norbäckvägens is
i några få välstämplade dikeskantskliv,
varefter spåren tystnade och blev stumma
över den impenetrabla ishinnans hemligheter,
tills stämplarna slog till igen
med den iskalla klangen av balinesisk gamelan
på ett backkrön c:a 70 meter västerut längs vägen,
på andra sidan,
där han återtog sin huvudsakliga riktning sydsydväst,
rakt in under anslagstavlan
vid grannen Tommy Guns privata skjutbana,
och lugnt och oförtrutet vidare
uppför den igenvuxna moränbranten
i det gamla grustaget,
pepprad med Tommy Guns ammunition,
varpå spåren blev otydligare och strax helt försvann
där snön smält i mossan

300 meter i Gråtass riktningspreferens
dök dock spårstämplarna upp igen,
stora och tydliga,
vid passagen av stigen från Norbäcksvägen
till Mobackslängans stora skjutbana
och bergknallen Snipen

Det var där Anna först noterat spåren,
någon dag innan min spårning

Nu fortsatte Anna och jag tillsammans
upp mot en höjd i skogen,
bakspårningen bliven en framspårning

Högst upp på höjden i blockterrängen
hade Gråben stigit upp
på det största blocket,
generös med sina vackra stämplar
i snö och släpljus

Där slutar vår sagolika identifikation
med den mytomspunne långvandraren,
men jag har bett Anna, som är konstnär,
om en skiss/teckning/målning
av den raggige skogslandsmigranten
som vi inte sett, men ändå uppfattat,
uppe på stenblocket
på skogshöjden över myrar och sankmarker;
den vandrande ulv som passerat här,
så nära gården
i den vildmark vi delar med björn och pilgrimsfalk,
och någon gång en enstaka varg
på väg från – antar vi – Finland,
till, måhända, ett nytt revir
någonstans i det stora okända