Hennes fingrar rör sig –
långa skuggor, sår av grått ljus,
de håller inget men pekar mot ingenting.
En linje som inte kan hållas.
Inget blir hållbart där hon rör sig.

Den svarta hunden stirrar genom mörka speglar,
där inget ljud slår mot väggen.
Den viskar inte, inte nu,
men den vet
det som vi förlorat i tystnaden.

Fingrarna – de är på andra sidan,
bortom det som är rummet,
rörelser utan ramar,
utan början och utan slut,
som en förlorad skepnad på andra sidan glömska.

Hennes ögon finns inte här,
och hundens tystnad.
Så stänger vi dörren
och ser på
hur den glider bort
från oss.