Han står vid gränsen,
halvt i mörkret, halvt upplöst
som en skugga i gryningens kant.

Fågelpojken, med vingarna som inte lyfter,
klänger sig fast vid randen,
där världen försvinner ut i det osedda.

Han är tystnadens vittrade linje,
rör sig i utkanten av allt,
där gatorna flyter som trötta floder,
och himlen pressas fram ur sitt eget mörker.

Hans steg är nästan ljudlösa,
försvinnande,
som om han inte riktigt hör hemma
någonstans,
alltid en rörelse bort,
bortom det du kan nå.

Och ändå, i hans ögon –
en glimt av det som ständigt undflyr,
en ensam fågels rop från ett oändligt fält.