Dagen då Beatrice fick sin häst La Vita var en av de mest minnesvärda i hennes unga liv. Det var tidigt på våren, och hela Lanzcorona fylldes av doften av nyutslagna blommor och den friska luften från bergen. Beatrices mor, Beata, hade väckt henne i gryningen och bett henne följa med till stadens utkanten, där landskapet öppnade sig i vida ängar och små skogar.

När de kom fram stod där en ung, vit häst och betade lugnt i morgonsolen. Hästens päls skimrade i det milda ljuset, och dess ögon var djupa och vänliga. Beata förklarade för Beatrice att hästen hade kommit till dem som en gåva från en vän i grannlandet, en hedersam och ovanlig gåva som skulle stärka deras framtida band. Beatrice, som alltid känt en särskild dragning till djur, kände omedelbart en djup kontakt med hästen. Hon närmade sig försiktigt, men La Vita höjde huvudet, såg på henne och tycktes förstå vem hon var. Deras blickar möttes, och i det ögonblicket visste Beatrice att de skulle bli oskiljaktiga.

Hon strök varsamt La Vita över manen och kände den starka men mjuka energin från hästen. Beata berättade att La Vita var känd för sin uthållighet och snabbhet, något som var sällsynt och värdefullt för en häst i Lancala. För Beatrice blev La Vita snabbt en kär vän och följeslagare. Hon tillbringade många timmar med att rida längs landsvägarna och de grönskande ängarna, och La Vita verkade alltid förstå henne utan ord.

Från den dagen blev La Vita inte bara en trogen vän utan också en symbol för frihet och mod för Beatrice.