– Vem är du? Tala!

En vars namn är vinden
som strävar efter att forma
och dreja den rena tiden
och vågorna vid kusten
och den transcendentala stenen
skulle berätta därom.
Jag är din form,
ditt ansikte, vitt,
vitt i dimman.

– Mästare, du är min!
Ja, min.
Ändå, över alla ansikten,
är denna kust dyster,
besökt av beslöjade vågor.
Går vid landskanten.
Vinden går ned i kärret.
Detta är jordens ände.
Här ligger avlägset land.
Mörk dimma på platsen.
Fåglar skriker
från den hårda vinden:

— Det här klarar vi inte!

Ett ljust land ligger bortom.
De har glädje, de som bor där.

— Nej, nej, jag stannar!

Det sista landet av alla
är ingenting.
Inte vindens form
i det döda gräset.
Inte stormen formad
efter vindens hålighet.

– Jag skulle ändå stanna.

Du måste fortfarande följa mig.