I tavelramens skuggade kant,
där färgen tonar i spegelblått,
står han, stilla som en andning
som aldrig helt lämnar sin kropp.

Han ser ut, genom ett öppet fönster,
ett fönster hav, där vågorna är glas
och himlen en tunn linje,
den böjs i ett förlorat ljus.

Den blå pojken, fångad mellan ramarna,
med händerna knappt mot träet,
som om varje strök på dukens yta
håller honom på plats.

Men hans blick är ett steg bort,
ett tomrum mellan målning och verklighet,
där inget går att röra,
där han finns, fast ingen kan se honom vandra.

Han flyter där, i blåskuggans sköra hav,
bland vågor av pigment,
halvt synlig, halvt försvunnen,
likt en tanke du minns försent.