Där, i hörnet av skuggan,
mellan ljusets sista krök och rummets kant,
vilar hon, nästan utan form –
hud och fjädrar i samma tunna linje.

Hennes vingar är vikta, men inte dolda,
släpande längs golvet som ett löfte
hon aldrig gett eller hört,
en darrande glans i rummet, knappt synlig.

Hennes kropp är en förfluten natt,
dröjer kvar som viskat märke i luften.
Hon rör sig nästan inte,
ett andetag, en vibration genom vingens spets.
Ett andetag, en vibration i dimman.

Framför henne – väggens vita yta,
och en spegling utan spegel, ett fönster som aldrig fanns.
Hon ser dit men ser inte –
ser bortom, mot något du inte kan nå.

En ensam bro, bär över hustaken.

Allt är stilla, och ändå är hon redan borta,
en vaghet i rummet, ett flimmer mot ljuset.
Den nakna kvinnan, som aldrig kan hållas,
som bara finns där, just vid kanten.