PAPPA

Jag skall möta min pappa i skolan,
Alldeles själv, i skolan.
Eleverna har gått hem för dagen,
ja, den timmen är slagen.
Atrium tyst, stilla,
ljus och skugga leker längs väggarna.
Jag springer vilt, vigt, uppför trapporna,
de som sägs rymma trilobiter
från kambrium och perm, fossiler,
för mig är det bara konstiga saker, jag är bara tio år,
till salen som jag vet att han är i.
Ja, nu är det bara, säkert bara vi.

Dörren öppnas: Han står där!
Fortfarande med laborationens kritvita,
knälånga bomullsrock på sig.
Han är stark och mäktig,
tänker jag, andäktig.
Han placerar nu vant, med precisa rörelser,
tillbaka på sin givna plats
byrett, omrörarmagnet, E-kolv, laborationens alla spår.
För mig är det bara konstiga saker, jag är bara tio år.

Plötsligt:
Pappa ger mig en speciell blick, ett oväntat, hastigt, leende.
Där - i den av kemikalier ännu bittert doftande salen
vet jag:
Att jag älskar honom.