Kanske är han där,
som ett andetag på väg att vända,
en skugga i yttersta synfältet
som försvinner när du ser på den för länge.

Han finns, men kanske inte.
Han är tyst som luften som sluter sig
runt varje steg, varje rörelse.
Eller är han bara ett eko som stannat?

Ett andetag bredvid ditt.

Den svarta hunden,
som vakar över något du glömde,
en följeslagare av tvekan, som om hans existens
bara är en rand att skymta, att ana, aldrig riktigt se.

Varje natt: hans tysta tassar.
Varje natt: han står där, kanske alldeles intill,
nära nog att du känner hans värme eller är det kyla,
nära nog att märka tyngden eller kanske bara en skugga.

Han vandrar genom dröm och vakenhet,
osynlig i rummets mörka hörn, och du vet,
eller tror att du vet, att han alltid är där,
som det svarta som som försvinner i svärta.