Efter att du bröt upp från mig gick
du vilse i världen och natten och du
blev ledd tillbaka till mig av utspridda
lysande gravstenar. Som reste och
sänkte sig upp ur marken.

Men jag hade för länge sedan glömt
dig. Kastat mig ut i den ensamma
silvergrå dimman och tömt mina fickor
av minnen av dig och givit till småfolket
och gratulerat grannskapet att de slipper
se dig.

Jag stirrade bortom dig i dörröppningen.
Såg endast dina konturer. Låtsades inte
minnas ens det allra minsta av dig.

Jag andades lugnt när dagen blev till
natt. Kände hur mörkret härmade mina
ljusare fasoner. Kände hur järnfåglarna
tittade på mig, hur kvartersmänniskorna
glödde fast i asfalten, hur Caesars ansikte
visade sig framför månen, hur kyrkorna
vissnade, hur vrålen från mentalsjukhusena
störde flyttfåglarnas planering, och hur
tiden låg överkörd vid perrongen. Inte
en sekund kvar. Bara ett skelett av
händelser.

Jag dricker vin utan att minnas den
framtid jag såg som barn, eller byggde
av lego och eld med vintrigt kalla
händer i drömpyramidernas
gapande universum.