Föreställ dig djupet bortom lövskuggans verklighet...

Jag såg en skogsödla sitta på stenen medan vinden rasslade i lövverket. En bild som etsat sig kvar. Vassen susade öronbedövande och jag minns hur jag sjöng inom mig en melodi. Den gick i harmoni med den entoniga vassens sus. Jag hörde min röst ta ton och plötsligt var lövtamburinen i rytmisk samklang. Sakta smög sig ljuden på ifrån vägen borta vid åsen. Och jag kunde höra motorbåtarnas dunk och brummande entonighet stämma upp i treklangs ackord till min sång. Hänförd satt skogsödlan solandes och tycktes som om den lyssnade och njöt. Så förflöt dagen i frid...

Där och då jag skulle lyssna innåt ... Idag minns jag bilderna så klara förnimmar dem på min näthinna. Jag möts av minnets rena spröda enkelhet. Men sakta suddas bilden ut och löses upp. Någonting vasst i verkligheten som smyger sig in och som stör. När jag mindes - jag skulle se mig med öppenhet... På avstånd ser jag mig själv då jag kastades ned i djupet och begravdes bland tångråsuggor och abborgräs. Det sjönk in i mig genom porernas öppningar och jag förblindades av motljusets bländkrafter. Där och då sakta löstes konturerna upp inför mig. Plötsligt en dag skulle jag känna mig begåvad... Men än var det långt kvar innan den känslan permanentades...

Förstod en dag att det fanns ljus utan brännkraftens hetta. Det jag mindes av ljuden inom som slog emot mig. Det var då som jag kände hur bilden föllsönder i kanterna. Någonting hade drabbat mig men jag förstod inte vad. Jag var bara ett litet barn som liksom lövet i lövtamburinen ännu kunde skakas och skallra och falla. En dag inramad av dimma flöt tillvarons intryck och synen förde med sig insikterna... Såg att blåbären var större och fler att gräset var tätare och grönare. Det var då jag första gången kunde se molnen formas till ett molntäcke.

Denna dag inbäddad i grumlighet fann jag det nya. Detta något som mättat och som gett mig en hunger. Just synens försämring gav mig detta perspektiv. En verklighet så förblindad och samtidigt så rik och fylld av detaljer. Förlusten av synen utvecklades till att kunna se med öronen. Jag var ett barn under utveckling och fann en talang. Min mor tappade en nål och med hörseln fann jag den i mörkret bakom soffan utan ljuset till hjälp.

Jag mindes nu det jag redan lärt men som jag glömt. Se - se jag var då ett barn med skadat öga. En metkrok hade träffat det då jag var tre år. Efter olyckan fick jag vård och lades in på sjukhus. Det är dock en helt annan berättelse. Men det jag nu mindes var färdigheterna jag erövrat. Att jag levde som det barn jag en gång var. Mindes sommarens sol och bad som då bjudit mig frimod, lycka och färdigheter. Så som att kunna se i det magiska undervatten bemästrande rädslan för djup... Iakttagen av skogsödlan i lövskuggans verklighet.