Jag kom så långt
att det fattades ansikten till olika känslor.

Sökte efter likasinnade som tänkte som mig.

Så tog jag mod till mig och frågade S-kyrkan.

Och jag fick en bok med ansikten och känslouttryck.

Ett tag kändes det som jag inte fick ha den
så jag frågade en gammal vän om han ville
överta, men han kom inte ihåg mig, mer än
att jag var konstig, ja rent av sjuk inom mig.

Så här är det
när verkligheten inte kommer ikapp mig.

Hej, vill du ha hjälp med något?

Ja, (sen gråter jag av lättnad)

Blir det till en film-serie i verklighet?
"Fritidsbyn"
Men han lämnade mig i tanken.
(såg han försvinna längre bort)

Är detta bra grund till att lära sig skriva manus?

Eller till spelet som jag fortfarande kämpar med?

Boken ger mig lite "får jag verkligen läsa i den?

Tack för ni hjälpte mig bli starkare i mötet.

Varje karaktär ska ha en egen personlighet
prata på sitt sätt och jag har satt de som jag
känner personligen som rollfigur tidigare...

Jag kan inte det jag vill själv, så stort.

(Det blev så här efter vården jag fick)

Ni får skriva era drömmar, sa hon.
någon att den vill flyga till månen.

Själv ville jag fritidsbyn och Spelet,
utställningen och designa till byn...

Nu vill dom inte ta ansvar för detta.

Så nu har jag för stora mål i mitt liv.

Mår jag bra på det???