jag vaknar, luften är sprucken,
känslorna som fläckar på ett torg
där gränserna är suddade, precis som i drömmen.
ett ljus trevar genom sprickorna,
och skuggorna lägger sig i lager på lager,
vaggar minnet av en blå pojke, han som bara finns
på andra sidan om ordet.
väggar böjs, smulas till en fond av tystnad
där fönstren stirrar utan att förstå.
de möts, hennes vingar i blekt gryningsljus
och hans tysta väntan i ett hörn, en ensam färg mot tapetens askgrå.
hon öppnar sin blick som en gata som försvinner,
fjädrar lätta som förlust, tung som en okänd stad.
här möts vi, som spillror av ord och omarkerade steg,
där ingen har rätt att höra till, där varje kant är avskavd,
och ändå –
bland skuggrytmer, krusade själsytor,
hittar vi fragment av det som kanske är helt.
vi rör oss, sakta genom hålrummen,
där natten sipprar in,
och när vi når gryningen har staden redan glömt oss.