Samtidigt som maken går mot ytterdörren tar jag i smyg en kola från godisskålen och börjar långsamt tugga. Medan den tumlar runt i munnen känner jag hur den söta saften börjar rinna nerför strupen. Plötsligt får jag inte längre luft. Tvärstopp. I panik reser jag mig och vandrar ångestfylld runt i lägenheten. Ingen kan komma till min undsättning. Ingen kan höra mig. Fylld av dödsångest kippar jag efter andan. Om och om igen. Tror jag ska dö där och då. Så släpper det äntligen. Mina lungor fylls åter med efterlängtat syre. Lättad tänker jag att jag aldrig mer ska äta den minsta godisbit igen.