På bussen steg surret från barndomen
upp genom mig.

Utanför fönstret forsade älven.
Rik på ljus och fartyg.

Surret av minnet när jag kastade
den taggiga kastanjen mot den
gamla damens ansikte.
Hon cyklade omkull.
Surret av minnet när jag brände
ner den stora ängen med
slånbärsbuskarna så att
brandkåren fick komma.

Utanför fönstret forsade älven.
Och ett annat blåljus.
Blytungt virvlande upp från marken
genom det kritvita snöfallet.
Lika tyst larmande om en annan
ungjävels dåd.
En förgången gärning som inte
kommer vidare.

Jag stämplar ut.
Hållplatsen ligger öde.
Det ångar från blodröda koppartak.
Tunga är stegen innan jag växer
upp igen, som ur marken.
Damen ler.
Ängen ogudligt åter grön många gånger.

Jag väljer att gå vilse ett slag.
Känna alla tavlor bli strukna
och böcker skrivna.
Av inga jag känner.

Så som elden kan.