Jag säger som Timo Räisänen sjunger,
jag vill ha en diagnos att skylla på
när du undrar vad det är för fel på mig.
Något fel måste det vara på mig,
då min psykolog uttalade att han blev inspirerad av mig!
Då blev jag ställd och släppte en tår.
Jag har ju skapat min egen lilla värld att leva i,
vilken jag tittar ut ifrån som genom ett kalejdoskop.
Utanför ser jag tyvärr alltför många ha bråttom till helvetet.
Själv vill jag hela tiden vidare, men jag vet inte vart.
Jag lever i en värld där jag slipper sminka bort
blåmärken som jag fick göra i äktenskapet.
Här inne bland penslar, gitarrer och postit-lappar
kan kontrollfreaket inom mig ha den neurotiska
ordning jag själv vill ha.
Här inne kan jag och mitt super ego föra kampen mot
verkligheten där ute som vi till stora delar inte förstår.
Här inne för jag långa filosofiska samtal med min vän Frankenstein
som hänger som tavla på väggen i sovrummet.
Och dagarna startar alltid med att vi hälsar varandra god morgon.
Här inne flyger idéer i luften som en ständigt spärreld
som sedan hamnar i kommande böcker eller på tavlorna.
Här inne målar jag tavlor som gränsar till vanföreställningar.
Här inne undrar jag varför Gud inte dödar Satan
när jag splittrar ologiska teologiska blåvalar
med luftvärnskanon,
då bigotteri på livstid är landsförvisad från min lägenhet.
Här inne inser jag att många människor inte handlar
av ren ondsinthet, eller brist på utbildning,
utan dom handlar av ren dumhet.
Inte ens när jag mår lite sämre är jag persona non grata.
Lägenheten vet att trösta mig.
Här inne lever en annan version av mig än den som
uppenbarar sig på arbetet.
Här inne inser jag att kärlek är det läskigaste
vi kan hålla på med.
Här inne kan jag mota bort eventuella
olycklighetskänslor.
Här inne kan jag lindra biverkningar av livet.
Lägenheten är min regulatoriska sandlåda.