Jag behöver nog mycken tröst,
eftersom jag så rikligt bestås,
i form av en husflugas tryggt ombonade surr;
en vingad vevliras vinande spiral
genom hemortsrättens vaga välv,
långt in i Moabs novemberrefrigerade norra botten,
på tröskeln till pensionsutbetalningens
frostslyade tagande-ur-bruk-penning

Hennes är alla goda efterlåtenheters röst,
lirad högt i tak, bakom gardin, bakom huvudet,
över hjässan,
och knäppande ner i läslampans gamelanplåtstrut;
upplindad sanningshalt på sanningshalt,
självmedvetandelöst, ornamentalt

Hennes är oförskylldhetens stillsamma bortvändhet;
ett ”klockan-är-så-och-så, och allt är lugnt”-idiom
i bakhuvudets trankila nomenklatur

Hennes är begravningsentouragets godmodiga leende;
eldbegängelsens sjungande fingersättning
av energier,
land- & sjöväder i Lisa Frosts kristallkrackel i P1

Hennes är rösterna långt in i hålrummen

Hennes är baksidans urminnes stöd
för ögonblickets undflyende konstans

Hennes är ytterdörren som går igen,
däcken som knastrar över tunet,
novemberdisets allt mildrande likgilt;
en fluga i stupstocksuniversum
som bestryker insidan av skallens katedral
med lösryckta ord & avfolkade fraser
i ett stiliserat dagbökande dagbokeri;
vingarnas osynliga kadens
genom sannings & osannings myrkrypningar
över lår och murar
och motsättningarnas gemensamma nedtoning

En fluga, en dag, ett liv;
ett svep med en genomskinlig tanke
över en avtorkad vaxduk på landsbygden;
en flugas ovetande deltagande
i en imaginär John Cagemimikry
över förmiddagens indeterministiska partitur:

Hennes flygsurrs plötsliga intermittens
i väckarklockans gråmetallklickgång
på andra sidan Stora Drömskeppets bolsterdäck,
genom den privata tinnitusens grundsus
i dagens självklara Wabi-Sabi:

Ett liv, en dag, en fluga