Det var en klar och kall vinterdag när Beatrice begav sig ut i den gnistrande snön och upp mot berget där hon träffade Rim första gången. Hennes snöskor knarrade lätt mot den frusna marken, och bakom sig drog hon en liten pulka lastad med varma filtar och en korg med mat. Hon hade länge undrat om Rim skulle vara vid grottan idag. De hade inte setts på flera månader, det hade snöat och stormat en längre tid, men idag var det en klar och solig vinterdag.

Beatrice hade en känsla av att han kanske sökt sig dit idag för att se till att ingen björn tagit grottan i anspråk för sitt ide.

När hon närmade sig den bekanta platsen såg hon röken från en eld som steg mot den kalla himlen. Beatrice log och skyndade på stegen, hennes hjärta slog snabbare av både ansträngningen och glädjen över att få träffa Rim.

Där, vid ingången till grottan, satt han, insvept i en tjock päls och med en enkel spjut vid sin sida. Över elden hängde en liten köttbit som sakta grillades. Rim såg upp när han hörde ljudet av hennes steg. Hans mörka hår rufsades av vinden, och ett lätt leende bröt fram på hans ansikte.

"Jag visste väl att du skulle komma," sa han och reste sig för att möta henne.

"Du vet hur jag är," svarade Beatrice, hennes blå ögon glittrade lika klart som snön runt dem. "Jag måste ju se till att du inte fryser ihjäl här ute."

De satte sig tillsammans vid elden, där Rim delade med sig av den grillade köttbiten. Beatrice hade med sig bröd och ost från hemmet, och de åt i tyst samförstånd medan eldens värme höll kylan på avstånd.

När de var mätta och nöjda beslutade de sig för att utnyttja den branta backen som ledde ner mot den frusna sjön nedanför. Beatrice drog fram sin pulka, och Rim inspekterade den noggrant.

"Är du säker på att den håller?" frågade han med en skeptisk min.

"Den har klarat värre än det här," svarade Beatrice bestämt och satte sig längst fram i pulkan. "Men om du är feg kan du stanna kvar här."

Rim skrattade och hoppade ner bakom henne, greppade sidorna av pulkan och sparkade igång färden. Pulkan sköt fram genom den packade snön, snabbare och snabbare, tills vinden ven i deras öron och deras skratt ekade mellan träden.

När de nådde den frusna sjön kastades de båda av i en virvel av snö, och de landade andfådda och skrattande. Beatrice låg på rygg, med kinderna rosiga av kylan och glädjen. Rim sträckte ut en hand och hjälpte henne upp.

"Jag vann," sa hon och borstade bort snön från sin kappa.

"Det var din pulka," svarade han med ett leende. "Nästa gång bygger jag en släde som ska gå dubbelt så fort som din pulka" sa Rim lite retsamt.

De tillbringade resten av eftermiddagen vid sjön, åkande i pulkan och pratande om allt mellan himmel och jord. Det var dagar som dessa, med skratt och enkla glädjeämnen, som stärkte deras vänskap och band – ett band som ingen ännu visste skulle förändra Lancalas framtid för alltid.