ansikten sveper förbi utan att ge intryck,
som dagar präglade av längtan
hon undrar vad hon saknar,
hennes drömmars kompass finner inte norr.

detta gapande hål förundrar henne,
detta svarta hål som suger åt sig tid och droger,
och som lurar henne för nära,

hon balanserar på kanten av dess trottoar
med armarna utsträcka som vingar,
snart flaxar hon iväg som en svala.

sökandet förtär henne,
hon förtär sig själv,
hon är sökandet –

de är oskiljaktiga och
måste rivas isär i en process som tar sex år.

hon är staden och själen,
de famlande fingrarna vid trosfållen,
och gatlyktornas lindrande sken.

ska man leva absolut eller implicit?
ska man leva i ett mönster?
som ett rutigt överkast
på en säng långt, långt borta.

kan hon fly undan begär?
går det att fly genom att falla?
går det att falla utan att landa?