När den lates boning är övergiven och höstmörkret skådas i fjärran.
Och solen förbleknar dag för dag.
Då nalkas den tid då förhoppningar föds.
För snart kan man åter nyttja parkbänkens välvilja,
och intaga den sysslolöses åtaganden.
Och nog är väntan jobbig för den som är otålig,
men man ska ha förtröstan för framtiden kommer.