När strömmen försvann började du krypa
runt i lägenheten som en orolig hund och
gnydde och letade efter ljusskärvor i hörnen.

Jag öppnade fönstret och släppte in
strömfåglarna. Det slog gnistor om dem.
Gnistor som hängde kvar i luften
och gav ljus.

Du reste dig och förnekade ditt beteende.

Jag öppnade dörren och följde en gnista
ut över fältet.
Och vi försvann.
Upp till blixtens födelse.

Räknade inga sorger mer.
När mina nya ljusarmar nådde din
hörsel via dånet i hälleberget.

Du fortfarande rädd som en hund.

Och jag öppnade ett annat fönster där uppe.
Och såg dig innan du träffade mig.
Intet ont anande mitt kommande
och försvinnande.