


![]() Solstrale… OM JAG FÅTT EN UTSTRÄCKT HAND
... bakom henne rusade livet i rapid...
På en parkbänk sov hon en natt. Där och då fann hon frid. Där fanns inget hot. Där fanns ingen hand som trevade efter hennes kropp. Där fanns på bänken kylan men den kändes mer som en vän... Steget ut ifrån övergreppen bakom stängda dörrar. Hon idag en till åren kommen kvinna. En dam med dignitet i sin krets. Inte längre rädd för att få på käften för att hon sa vad hon behövde säga där det behövdes STOPP OCH BELÄGG!!! ... På en parkbänk kan livet te sig olika. På dagen sitter hon i sällskap med en vän och delar en glass. Hon mindes sin första vän. Men sen kom hon på att det inte var någon bra idé att ta med henne hem. Först hade hon önskat det att leka hemma med sin vän. Sin nyvunna fina underbara vän. Så kom hon på att det skulle leda till att göra sin vän till ännu ett offer. Därför sa hon några fula elaka ord och vännen gick sin väg ledsen och nedslagen. En vän som aldrig sedan skulle förstå... Att ropa på hjälp kan man inte göra tänkte hon. De skulle komma någon som kollade under sängen och säga... här finns det ingen krokodil eller spöke. Ja för så banalt tolkade socialsekreteraren det förra gången då pappa sagt att hon var rädd bara. Vad skulle hon ha sagt då ingen visade sig vara villig att lyssna. Det misstaget hon gjort att berätta för en vän gjorde hon aldrig om... Nu satt hon på parkbänken utanför sitt gamla barndomshem. Minnena ikullkastade henne. Bakom henne hörde hon barnen leka i parken. Hon kunde se ett par rasta sin hund i lunden borta vid allén. Men hon kunde inte känna mer vad det var som fått henne att vara stark. Minnen som hennes hade fått henne på fall en dag. Ovetande om att en dag skulle dessa alla minnen, hur stark hon än varit, eller var, lägga krokben för henne, och kasta henne ned i avgrunden... Därför fanns det bara en kall våt parkbänk under hennes nu åldrade kropp. Hon kände bänken väl, varje sticka och varje hack. Hon lyssnade på parkbänken som talade till henne. Dock överröstades parkbänkenens välmenande omtanke av skrikande och härjande minnen ifrån ett avlägset då. Det skrek ut ur henne ett stötvrål som skrämde hunden så den slet sig. Barnen sprang sin väg ifrån lekplatsen. Kvar satt hon ensam medan månen vandrade förbi som en spotlight... En gång hade parkbänken varit hennes fristad. Nu hade den förvandlats till ett monster som hon ville förstöra. Med sig i väskan hade hon tändvätska. När hon reste sig föll hennes halsduk och vantar ned till marken. Tändvätskan hon sprutade på parkbänken for på halsduk och vantar. När hon tände elden hade hon precis plockat upp dem och lagt dem i sin ryggsäck. Ett ödesdigert misstag. Där och då sveddes hon och föll till marken. Fångad av lågorna såg hon sig rulla runt, slita av sig ryggsäcken och fara ned i en lerig vattenpöl. Det gick bra tack och lov. Precis då mindes hon ännu mer av allt galet, hemskt, fruktansvärt, ohyggligt och smärtsamt. Nu mindes hon att hon önskat en utsträckt hand... När hon reste sig upp bredvid den brinnande parkbänken såg hon en skepnad bakom lågorna. Det var en ung man som vinkade till henne. Övertygad om att hon såg denna unga person, kanske en man, tänkte hon att hon skulle gå fram. Väl framme såg hon att det var en jämnårig kamrat ifrån skoltiden. Han sträckte fram sin hand och sa... Kom vi går!... Nu satt de hemma hos honom och drack te. Han talade vänligt men fåordigt lite stakande. Minnet vaskade fram bilden av skoltiden och hon hörde i detta avlägsna minne hur pojken en gång stammat. Var du mycket mobbad för stamningen frågade hon. Nej det var jag inte. Vad jag blev mobbad för var att jag stod upp för dig, för de tyckte att du var konstig som inte ville ha en vän. Var det du? sade hon nedslagen och fylld av skuldkänslor gentemot honom. Nej nej, jag ville stå upp för dig för jag förstod att du behövde någon. Jag tänkte att om jag varit i dina kläder hade jag önskat en utsträckt hand... Hon hade nu börjat klä sig i hallen med hans mors gamla plagg. Ja jackan hade ett stort svart hål på ryggen. Ryggsäcken var en kolbit men som tur var hade plånboken klarat sig. Han strök henne över den bara ryggen och konstaterade att hon hade lite rodnad men inga brännskador. Hon njöt för en sekund av beröringen men tänkte på så mycket samtidigt att det inte gick att ta in... Väl på väg hem sansade hon sig och gick åter till parkbänken. Några ungdomar stod vid den och pissade på glöden. Hon skrattade till inom sig och svepte förbi bakom deras ryggar obemärkt. Väl på bussen förstod hon att hon måste lukta rök. Någon flyttade sig några platser fram i bussen. Det var då hon fick syn på en bok som låg på ett säte. Med boken i handen satt hon nu och läste. Hjärtat knöt sig i bröstet och tårarna bröt fram... Vid ändhållplatsen steg busschauffören fram till henne. Hallå, hallå?... Ja men hej, hej, känner du igen mig, sade hon glad och lättad inom sig. Ja men det är ju du, hur mår du, kan jag göra något för dig? Frågade han varmt. Ja du skulle kunna skjutsa hem mig till min man och min dotter. Ja självklart gör jag det. Hon tog boken och de nya vantarna och halsduken. Avvaktade en sekund och tittade upp emot taket i bussen. Tack, jag är så tacksam. Han frågade för vad. Jo jag har fått en ny kraft som människa efter att ha gjort ett avslut... På väg hem berättade hon för sin gamle vän om allting som föranlett denna bussresa. Han såg på henne innan hon steg ur bilen. Styrka, mod och hopp önskar jag dig, och sedan sträckte han fram sin hand. När hon tog hans hand kände hon sig träffad. En symbol för vad hon längtar efter hela sitt liv. Att kunna ta emot en utsträckt hand. Två skolkamrater på loppet av en dag tänkte hon när hon tittade ödmjukt in i hans ansikte. En vänskap hade tänts vid parkbänken och nu ännu en på en buss. Förutom boken hon höll i handen. Nu först läste hon bokens titel och höll upp den för honom. "OM JAG FÅTT EN UTSTRÄCKT HAND"... De skrattade i samförstånd och sa hejdå. Väl hemma tittade hennes man på henne med förvåning. Vad har hänt med dig älskling. Du är helt svart i håret. Hon tog av sig de främmande kläderna, med en främmande, men ändå bekant doft. Hon mindes sin mammas tvättmedel. Ett som hon inte klarat av att använda för minnena varit så mörka. Hon berättade för sin man och sin vuxna tonåring om denna märkliga händelse. Dottern skärskådade sin mamma men med en öm blick. Hon kramade om sin mammas hand hårt och kärleksfullt. Jag är redo nu att gå vidare om än sent i livet sade hon. Mamma då, du är ju bara femtio år. Ja det är femtio år för länge att ensam inom sig vandra på en mörk stig. Hennes man steg upp ifrån sin stol och ställde sig bakom henne och höll om. Om jag hade vetat att du hade denna erfarenhet och smärta inom dig hade jag aldrig sagt de där tomma svidande elakheterna och aldrig dömt dig. Hon svarade med att stiga upp ifrån sin stol och krama om sin man och sin dotter. Dagen därpå läste hon i tidningen om den nedbrända parkbänken. Hon log för sig själv och kände att hon vände blad. På kommande tidningssida stod en recension om boken hon höll i handen. De sågade denna bok, som hon nu förstod skulle bli början på slutet för allt gammalt hon burit på. Hon googlade upp några hjälporganisationer. Ringde dem och frågade om hon kunde få bli en hjälpande hand. Nu började livet kände hon och i det överväldigades hon av en inre frid. Solen lyste precis in genom fönstret och värmde hennes ansikte och hon visste att hon aldrig mer skulle känna sig övergiven. Nu var hon omgiven av de vänner hon en gång avvisat för att skydda dem. Hennes hjärta slog lugnt och fint den dagen igenom då de stämt träff. Den unga flickan hon sagt allt dumt till för att skrämma iväg. De två pojkarna ifrån klassen och flickan satt nu hemma hos dem i deras hus tillsammans med sina familjer. Livet hade återvänt med glädje och gemenskap. Framtiden kändes äntligen som hennes.
Prosa
(Kortnovell)
av
Solstrale
![]() Läst 55 gånger och applåderad av 6 personer Publicerad 2024-11-19 09:50 ![]()
|
![]() ![]() ![]() Solstrale ![]()
Senast publicerade
VAD GÖR DET FÖR SKILLNAD är vid liv - vid liv är jag - dofter och ljud levandegör mig SORG FÖRTVIVLAN CHOCK - ALDRIG MER IGEN JAG ÄR EN MENING MED ALLT JAG BESTÄMMER ÖVER MITT OCH DU ÖVER DITT Hjärtat - mitt hjärta! ATT VARA DRABBAD MEN ALDRIG ETT OFFER RAPPORT FRÅN EN SÄNGKANT ![]() |