hon såg upp i främlingens ansikte, ålderns tecken rann genom hans kinder och ögonen var som bergen. hon rörde sig försiktigt, vände ryggen till och försökte känna vad han såg på, havet höll sig stilla.

”ingenstans flockas fåglarna som där stenarna smeker vattnet”

orden träffade henne och hon kunde se, den röda jorden la sig runt hennes bröstkorg och lät allt ta vägen dit, tillbaka, ner, bort från henne.