Kära finaste du!

Det här är till dig. Det är istället för allt jag så gärna hade gjort om du valt att fortsätta leva. Men jag fattar, tror jag. Det gjorde för ont och var för tungt.

Åh, jag känner din närvaro så starkt. Som om du t o m nu försöker trösta. Det vore så typiskt dig. Alltid beredd att se andras behov. Och alltid beredd att stå upp, ända in i kaklet, för någon som var liten och utsatt. Du visste plågsamt väl hur det var att inte kunna freda sig. Så du fredade andra.

Den där mixen av väldigt trasigt och envis styrka som är Du.

Du är så närvarande för mig då jag skriver det här. Sitter osynlig på andra sidan bordet, tittar ner i golvet, mumlar generat; "Sluta nu, det där är väl inget". Men, vet du, det är det. Det är den du är.

Kära finaste Du 

Jag har dig tatuerad i hjärtat för resten av mitt liv.

Du kommer alltid att fattas mig.

Tack för att du gav mig din vänskap.

Tack för att du funnits i mitt liv.

Jag önskar så att du äntligen flyger fritt och får landa mjukt. Livet har så länge haft en skuld till dig som jag hoppas att döden betalar.

R.I.P vännen.

Kärlek.

Alltid.