De sa att världen var en spegel
men inga ansikten syntes.
Ljuset föll genom fönster utan glas,
skuggor reste sig utan kroppar.

Den blå pojken stod i hörnet,
hans ögon fyllda av drömmar som aldrig bott i honom.
Han bar en kostym sydd av andras förväntningar,
en flykting från sin egen själ.

I städer av tankar som ingen tänkt,
vaggade idéerna fram och tillbaka:
Världen är materia,
världen är mind.
De möttes aldrig,
som älskande på varsin sida av tiden.

Vingarna av fågelpojken, flyktingpojken,
bar honom högt,
men vad lyfte honom egentligen?
Var det hoppet om något evigt,
eller illusionen att falla?

Röster fyllde tomrummen,
de ropade om lagar och frihet,
om själen som var en låga
och kroppen som var dess skugga.
Allt kändes sant,
allt var lögner.

En svart sten kastades i vattnet,
ringen av vågor försökte säga något,
men ingen lyssnade.
Tystnaden var deras enda svar.

Varje gata, en gräns.
Varje gräns, en möjlighet.
Men ingen visste om det var inne eller ute,
om vi föll eller flög.

Så vi satt där,
i tankens hus,
där väggarna var målade med ord
vi aldrig lärde oss att förstå.