Kvinnan låg vilande på marken,
under den förtvinade eken,
fjädrarna var kartor,
spridda utan ord,
utan löften om en plats.
Hennes andetag var inte längre ljud,
utan linjer som svepte bort,
tunnare än skuggorna,
bland de tysta sviterna.

Den blå pojken satt på den sviktande horisonten,
där världen böjde sig för att möta honom,
en siluett, en skepnad utan namn.
Hennes blick, som fjädrarna i vinden,
fann honom, men bara för en stund,
för han var redan borta i nästa andetag.

Och den svarta hunden stod där
vid kanten, där världen sög sig in i mörka hål,
den höll sitt hjärta,
det fanns ingen oro,
bara en förväntan i rörelsen,
som om något förlorat och vunnit
tårade bort på samma gång.

Det var som om tiden tvingades in i sina egna sprickor,
och världen, utan ett namn för att hålla fast vid,
sökte efter den blinda riktning vi inte kunde se.
Allt vi trott vi förlorat var fortfarande här,
skuggorna inte helt tysta,
händerna inte helt tomma.

Och när vinden vände om,
skrapade den fjädrarna som gamla minnen,
lämnande spår i sanden
och tomhet.