Det sitter en pojke på ett skelett av ett skepp,
på ett skelett av ett skepp som flyter,
och alla andra dagar vet jag att vi finns där.

Det står en pojke,
han målar sig blå i ansiktet:
Han är den han alltid velat vara.

Han bär en mask,
han är på väg, på väg till ingenstans,
han är på väg.

Han ser ut genom det uppbrunna
väggarna,
han är på väg.

Men där, bakom masken,
är det inget annat än havets tystnad,
och vinden har förlorat sina ord.

Inget land syns till,
bara skeppets skepnad
och pojkens blick
som inte riktigt vet om han går eller står.

Det är alltid på väg.
Men på väg till vad?
Det är så tyst nu,
bara tankarna som ekar i den brända luften.
Pojken är på väg.