min ytterdörr, den som inte längre är låst, för honom att kliva in genom och hallen och stegen i trappan; allt som leder honom till mig och mitt leende till hans mun

och två kroppar alldeles intill, i närkontakt men samtidigt på varsin sida ett nödvändigt fysiskt avstånd därför att det är så världen är när vi tar oss utanför vår egen

och benen som knappt bär nedför trappan längre men som alldeles nyss var starka, uthålliga

såsom hans fingrar i mitt inre, hans blick djupt i mina ögon

en lördagsmorgon som sträcker sig över lunch och in på eftermiddagen eller en försenad arbetsdag som mynnar ut i en kväll som övergår i ledig fredag

eller
precis vilken dag som helst för det spelar ju egentligen ingen roll i en värld där tiden står still

och så något som inte skulle bli så mycket av men som snart blev långt mer ändå och kanske allting, egentligen

vibrationerna inuti som tar kraft och brusar upp i storm, och hur den sedan lugnar sig och slumrar till en stund därinne, medan hans varma andetag smeker mina läppar