Tiden är ett timglas,
sanden rinner utan slut,
en flod som aldrig stannar,
men ändå närmar sig havet.

Hennes andetag är löv,
som klamrar sig fast vid höstens gren,
trots vinden som viskar
att det är dags att falla.

Ljuset i hennes ögon
är en solnedgång som dröjer sig kvar,
vacker och smärtsam,
ett avsked som aldrig tar slut.

Jag önskar att sanden
kunde vända sitt fall,
att varje dag kunde bli fler,
inte färre, innan natten tar allt.

•••

Cancer är en skugga,
som kryper längs marken,
en kall hand som sträcker sig,
mot det jag inte kan skydda.

Hennes skratt är ett ljus,
sprött som frosten i gryningen,
jag håller andan för att bevara det,
men det smälter mellan mina fingrar.

Jag är rädd för natten,
rädd för tystnaden som kommer,
för en värld utan hennes röst,
där hennes plats är tom.

Om jag kunde,
skulle jag ge henne mina dagar,
bara för att få se henne andas
ännu en vår.