På 1980 - talet blev jag inlagd för att göra en titthålsoperation. Kallelse var skriftligt och kom i god tid, med posten. Det var då posten kom varje dag och frimärken var billigt. De kostade ca 1,50 kr styck. Från januari 2025 kostat de 22 kr styck. Undrar hur många som skriver brev i dag ?

Minns ni 1970 -1980 talet, när man skickade vykort till nära och kära, från resan. Det var andra tider det.

Där och då kallades jag till sjukhuset dagen före operationen. Avdelningen hade en egen reception. Jag fick träffa läkare för att ställa frågor om det som skulle ske. Sjukhussängen var mjuk och hade riktiga sängkläder av tjock bomull. Även filtarna var av bomull.

På operationsmorgonen fick jag duscha och gör mig i ordning, byta till landstingets vita, strumpor, trosor och skjorta, på avdelningen där jag sovit.
I renbäddad säng, körs jag sedan till operationsavdelningen.

Så småningom öppnar jag öponen på en uppvakningsavdelning. Där övervakas jag av personal och när jag är tillräckligt pigg och då allt gått väl, får jag äta och dricka. Man frågar mig om jag vill ha kaffe, te eller jos. Sedan körs jag åter till avdelningen. Jag får byta säng, och den jag ska sova är både bäddad och renbäddad. På avdelningen får jag stanna ännu en natt. Efter att ha träffat läkaren, blivit så att säga utskriven och fått allt förklarat för mig, skickas jag åter hem med en återbesökstid inskriven i min bärbara papperskalender. Smärtlidrande medicin som räcker en vecka, har skrivits ut. Min sambo hämtar mig med sin bil. Jag var sjukskriven av läkare, en vecka.

År 2024 är det något helt annat. Inte bara min ålder och sociala status, utan även, verkligen vården.

Jag kallas digitalt och ska infinna mig en halvtimme före op. All kontakt består av standardiserade utskick och medicinering, som ska fungera för alla, oavsett det gör det, eller inte. Även tvätt och rengöring är standardiserad och sköts av mig själv, i mitt hem. Jag förväntas också köpa opereationstvål, samt köpa och sköta pre-medicineringen, i min bostad.

På de tre olika apotek jag besöker har de bara en sorts operationstvål. Descutan 4% a 209 kr. En engångsförpackning som mest består av papper och plast. Den sort som heter Hibiscur, som du doserar själv, ur en flaska och som är billigare och har lång hållbarhet, går inte att få tag på. Inte ens digitalt, för privatpersoner.

På sjukhuset betalar du som patient, vid entren i en maskin som läser av ditt kontokort. Du får själv leta upp operationsavdelningen via skyltar. Det fanns en informationsdisk i centralhallenn, men den var vid tillfället stängd.
Väl på rätt avdelning, som flyttats sedan jag sist besökte den, får jag sitta i ett väntrum tills namnet ropas upp. Ingen tar emot. I mitt fall klarade personen som ropade upp mig, nästan att uttala mitt namn rätt. Vi pratar inte, hon pekade och gick före, jag följde efter. Jag visas hastigt in i en operationssal, där jag hänvisas till att byta om bakom en skärm i samma rum. Inga sjukhuskläder, bara ett engångspapperssydd. De egna underkläderna och strumporna får jag ha på mig.

Jag får lägga mig på operationsbordet, en brists med engångspapper på. Medicinkoppar, bricka för saker, det mesta jag ser, är av engångsmaterial, papper och plast.

Jag sövs och vaknar upp bakom skärmen, på en smal bits på hjul. Där övervakas jag av maskiner, inte människor. Puls, blodtryck, syresättning och hjärtrymt mäts. Max en halvtimmer får jag vara kvar. Det är länge och beror på att jag har lite dålig syresättning. Inget kan jag få att äta eller dricka heller, det får jag ordna med själv, senare i kafeterian. Där finns bara indistruella tokdyra produkter fulla med kemikalier och odrickbart kaffe. En banan lyckades jag hitta i alla fall, tallala. Den gör mig så glad.

Ingen sambo hämtade mig. Inga anhöriga fanns med mig. Jag fick, efter mycket tjat, en sjuktransport till bostaden, att betala a´140 kr senare, via faktura. Jag fick den bara för att jag kände mig lite yr och hade haft låg syresättning. Annars hade jag fått ta taxi eller åka kommunalt. Ingen hämtade mig, utan jag fick själv stå ute och fråga vid varje bil som kom, om det var min".

Inga mediciner, ingen återbesöktid , inget samtal med läkare, ingen utskrivning. Ingen mötte mig när jag kom till bostade. Ingen ringde och frågade hur det gått.

Mängden engångsmaterial som gått åt, under denna dagop är sannolikt flera kilo. Hur kan det bli billigare? Hur har det gått med hygienien, egna underkläder osv.
Vad händer med vården? Jag är skakad och rörd, som en grogg.

Såg mig i spegeln och nöp mig i armen för att försäkra mig om att jag faktiskt fanns.

LR 2024