bryr jag mig?
Nä…
eller fan, vi säger som så här, det kanske behövs lite utplåning av mänskligheten.
Så taskigt för alla som inte vill dö,
men…
samtidigt ingenting jag gjort, och, tja...
bryr mig inte.

frågan är vad bryr jag mig egentligen om?

Vad bryr jag mig om?
Hm,
det är svårt alltså…
det är så svårt att jag kan inte svara på det på rak arm…
alltså jag önskar att folk kunde vara lite schystare emot varandra och förstå någonstans att alla är individer och har rätt till olika uppfattningar, tro osv, men samtidigt så är detta helvetet, eller nära nog helvetet iaf, så jag kan samtidigt förstå varför folk inte är det…
men bry jag mig om min egna önskan?
Nej, kan inte säga att jag gör det…
jag hade förstås gärna sett att vi levt i en mer rättvis värld där snälla personer faktiskt fick godhet tillbaka, och folk slapp lida så mycket i deras försök att vara schyssta personer emot sin omgivning, men nej, åter igen, vi är i helvete, eller nära nog, där värderas inte sådant beteende, om någon så ser man på det som något man borde straffas för, men igen helvetet, så finns inte så mycket jag kan säga om det egentligen…
hur det är passar vart vi är, liksom.
Och visst hade jag gärna sätt att en kvinna , ska liksom kunna känna sig trygg osv, om hon är vacker så ska hon kunna vara det, utan att hela världen liksom ska vilja erövra henne, riva och slita i henne, hon borde kunna bara få vara, och om hon inte är liksom super snygg så ska hon kunna vara det utan att hon är mindre värd för det, men som sagt sådant hade passat bra om det inte vore helvetet vi levde i, men tyvärr så passar även det in i vart vi är.
Och visst man hade kunnat säga samma om män, naturligtvis, jag ser ju till exempel att krig tillhör ju liksom inte direkt något liksom himmelskt, utan det är ju rent utav helvete grejer, och liksom synsätt och tankebanor som möjliggör krig. Och även om jag inte super gillar det, så är det så det är, här på denna kanske helvetet, men iaf väldigt nära helvete nivån…
men bryr jag mig?
Nej…
ligger jag vaken och svettas? Gråter? Känns det som om jag dör inombords för det ena eller det andra händer eller inte händer?
nej…
jag skiter i om min mat är kall, varm, smakrik, smaklös, enformig eller varierad…
jag skiter i om min säng är mjuk, hård, varm, kall, kort, lång, snygg, ful...osv…
men varför är detta stället helvetet?
P.g.a. människor, ta bort människan så har du harmoni igen, balans och naturlig skönhet…
individuellt så är människan inget ont, eller elakt, de flesta vill vara schyssta emot andra, och ta hand om dem de älskar, iaf en majoritet, vill inte vara onda.
Men av någon anledning, ju fler vi är desto värre är vi.
En slags flockmentalitet som inte alls passar en intelligent, tänkande individ, allt blir liksom förenklat ner till någon slags primitiv energi som bara tar över hela massan.
Det är samma grej fast positivt när t.ex. 20.000 pers hoppar till en låt på en konserter, problemet är när det är panik, kaos, så blir det så jävla destruktivt, och varje dag matas vi med det, krig, våld, kriminalitet, korruption, orättvisa osv…
det bara breds på.
Som det där geléaktiga i kattmat, på smörgåsen…
tänk dig att äta det…
liksom kallt, i munnen och om det smakar som det luktar, så kan jag ju säga att jag hade spytt iaf…
men snart har en dag till gått…
Jag hatar ingen…
kanske bara mig själv…
och jag fylls av en stark kick av hat,
och vet ni vad, hat känns bra…
det är så hat lurar en,
lurar en att man är stark när man är egentligen svag…
men jag lurar ingen,
inte ens mig själv…
jag väntar på min tur bara,
som alla andra.