Någonstans bakom andetagen förändras färgerna

sparvarna pickar i orden

Hämtar dom ur min mun och lägger i sina bon

De fåordiga bleknar, andetagen blir imma

Det vita som sällan          perioderna

Tankarna, trådarna, magens bristningar, flickans ärr som blir vita i sena juni

Den vita Vintern     som bar död

Den nya mamman som bestämde att barnet skulle bära vitt på begravningen, fast känslan var mera svart

Alla vilsna       i rummen, Allt det rena där bara smutsen syns

Molnens rörliga bilder, Händerna som snuddar

I vinden dansar spröda hundkex

Vitt som Fladdrar likt läskpapper i skyn, Barnets klara skratt

 mjölktänder ska tappas,

skatter hittas

Pieris napi flyger fredad

För sparven äter

i dom vita rummen 

Mina sista ord