Molen var inte bara moln,
de var havet som krossade sig självt inom mig.
Jag, en skeppsbruten, seglade över saltvågor av drömmar,
ett sista steg, en sista skärva av ord.

Jag stod ensam,
höll den blå pojken i handen
som höll en trasdocka,
eller var det en barkbåt?
En saga i hans grepp, sönderblåst av tid.

På kvällen—
om det nu var en kväll—
vi formade om stadens kroppar i stearinets glöd,
smälte konturerna av oss själva tills vi blev havet.
Månen, en spegel för en döende stjärnas andetag.

Jag höll handen framför lågan,
den dansade som om den ville fly,
för vilt för att stanna.
Draget från fönstret—det fönster som aldrig var vi,
bara en ram att förlora sig i.