i det språklösa morfinets tidvatten
stensätter jag den
som redan har lagt sig
de kvarvarande dagarna
av ångest, fyllda av ljus
från hennes händer, oberörda likt en främling
utan gestalt eller intention
jag vilar mig under ekens skugga
detta oerhörda dunkel
med dess läkande kraft
och stilla ansikten, faller sönder
till katakomber av ljus, bara i flykten kan
jag återvända till mig själv