Så som en tändande gnistrande iskristall

skrider den fagra mön fram i vintermörkret

där snöiga flingor flyger högt över ekorrens tall

undflyende väljs ingen bundsförvant till allmogens förtret

det liturgiska dramat skapande en inre ordning 

inom den yttre ordningens kaotiska tillvaro

en dans där de formbara stegen bär till den våning

det estestisk smyckade apokalyptiska rummet

härbärgerar budskapet som genljuder vår kyrksal

i sångerna texterna stående sittande i en bänkrad

iakttagandes kyrkoherdens skrud och dennes tonlägesval

inom sinnenas delaktighetens katedraliska saliga balustrad