Vi föddes som tomma fönster,
glas som väntade på världen.
Ljuset vällde in från utsidan,
former ristades i våra ögon—
ett träd, en flod, ett andetag.
Vi skrev våra tankar på väggarna,
men kritan suddades bort av vinden.
Det vi kallade "jag" var bara spår,
ett eko av fingrar som pekade
mot stjärnor som ännu inte tänts.
När natten kom var rummet inte mörkt,
det var fyllt av allt vi tagit in.
Och när vi slöt våra händer om ljuset,
försvann det genom springorna—
mellan våra fingrar.