Vi byggde våra liv runt en cirkel,
en stol i mitten som ingen vågade röra.
Luften blev tung av våra andetag,
men ingen talade. Ingen reste sig.
Fönstret stod öppet mot världen,
ljudet av en ensam fågel ekade för långt bort.
Vi fanns där, eller kanske gjorde vi det inte.
Allt som var verkligt hängde i en tunn tråd,
och våra röster blev till dammkorn.
Jag såg mig själv i en skugga på väggen,
ett väsen som följde men aldrig ledde.
Om jag reste mig nu, vad skulle finnas kvar?
Ett tomrum. Ett ekande svar.
När jag gick, lämnade jag stolen som den var—
och tystnaden satt kvar.