Jag såg en blick mellan fönstren,
där ingen sol fanns.
Det var som om väggarna andades för oss,
där vi stod som sönderrivna fotografier.
En stol var vänd åt fel håll,
den blå pojken klär långsamt på sig,
ostrukna, smutsiga
och regnet var inget annat än tårar
som inte hade hunnit falla.

Sprickorna i taket fanns inte
bara tomma hål.
Allting var på väg bort,
utan att röra sig.
Vi drömde om en plats utan ord,
där vi inte behövde förstå oss själva.
Där våra händer var tomma,
men ändå fyllda av det vi inte sa.
Och när du stängde dörren,
stängdes också alla tankar—
som om ingenting mer fanns att vänta,
men vi stod kvar—
vid kanten av något vi glömde
innan vi ens fanns.