Jag känner hur världen vräker vidare,
hur den inte kan vila, inte göra paus,
inte korrigera riktning, inte hejda framfart;
ser hur den misstar sig, faller på eget grepp,
halkar, glider, faller, tumlar,
snubblar på, hjälplöst istadig, hopplöst påstridig,
bryter bjälkar, dekapiteras i tunnlar, sliter infästningar
i rymdskepp och gamla vinylgrammofoner,
inte hittar någon som vill skriva på,
repar isberg, öppnar skrov, kräks i kalla havet,
hör Federico Garcia Lorcas dikter i månsken
och svarta hav,
faller huvudstupa, repar upp ylletröjor, blöder bort,
går i Afzelius ömkliga tusen bitar, eldas upp,
Fågel Fenixar, höghusar i förorten (Välkommen dit!),
lappkojar, lappskojsar, spänner lingon röda,
alla katter svarta, vippande runt i svarta skörtar,
morrhåren darrande på aftonparty hos T. S. Eliot

Men tankarna lägger sig snart tillrätta
som försvarsdepartement
och lagföringarnas långtomlängen
när världen är en fyllbult genom en gränd
i en arketypisk kolskiss
och handlingsutrymmet lägger valv på valv,
habitat på habitat,
tills orden rullar lätta av sig själva
och allt är nog så enkelt

Ur den här vinkeln är katten en valross
och mina drömmar luftiga & oavsiktliga;
världen fullt flygfärdig inuti mitt huvud,
som är en plats i universum, schäslongaktig,
på en Per-Albingård utanför Niemisel
i Norrbotten
med ett album med diverse tolkningar
av tonsatta dikter av Federico Garcia Lorca
på Spotify