1982: I den här familjen får man kärlek om man mår bra. Ett vanvårdat bortglömt barn som glider allt längre in i gränspsykosen med en omgivning som säger: Du måste tänka positivt! Ta dig i kragen och ryck upp dig! Ansträng dig! Det trassligt traumatiserade barnet förstår överhuvudtaget inte vad det är som händer. Psyksjukdomen är på sätt och vis flummig och skön men visst lever barnet jävligt farligt. Mamma är en frysbox och pappa begick självmord. Samhället accepterar inte svaghet. Stark måste man vara till varje pris. Stark, glad och väldigt tacksam för att man lever i ett så himla bra land som Sverige. Barnet är en hemmasittare som lyssnar på Joy Division och The Cure. Mamma är avstängd och vraket pappa begick självmord i maj 1976. Barnet är förtvivlat och fullständigt chanslöst. Djävulen njuter fulländat. Storasyskonen har nog upp med Mammas ögon är kalla. Barnet är som uppslukad av musikens förtrollande värld. Det är ingen lätt match att ha ett 17-årigt barn som krisar, men man kan tycka att mamman någon gång kunde sätta sig ned och lugnt prata med sitt barn om hur han mår. Om fyra år inträffar den maximala katastrofen: det psykotiska sammanbrottet för det hjälplösa barnet. Den skriande bristen på medkänsla är ett iskallt mörker att gå vilse i. Stora delar av samhället lider av en allvarlig psykisk rubbning. Barnet befinner sig i en extrem mardröm och det går inte att vakna. Stämningen på julafton är en sorts euforisk koma. Hela familjen är i ett enormt behov av psykiatrisk vård. Det går inte att få en riktig kontakt med barnet som drömskt sitter isolerad i sin bubbla av inbillad lycka på julafton. Han går in i sin safe zone och försätter sig i en djup trance med musiken. Det verkar ju vara bra med Johan resonerar famlijen i en optimistism som är blind och döv. Klockan som tickar ned: Om knappt fyra år startar psykosen med sin konstanta skräck fasa surrealism ångest förtvivlan jaglöshet och förvirring. Men denna julaftonskväll 1982 flummar Johan ut i helt fantastiska fantasier om hur underbart perfekt hans vuxna liv ska bli. Gränspsykosen är en fristad som det går att andas i och vara överlycklig. Att stänga av de jobbiga känslorna, förtränga, kapsla in och locket på, är en helt gratis drog som skapar ett euforiskt lugn och ro. Allt kommer att bli bra. Mamma är en zombie som går i sömnen. Men allt kommer att bli bara bra. Gud skyddar oss ju. Sverige är ett bra land. Inget ont kan hända. Mamma är en orm med iskall blick. Vi måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Jesus med alla sina oerhörda mirakel. Johan får en stark kick av ett tyskt industrirockband. Det gäller att lyssna på den allra mest urspårade musiken för att imponera på polarna. Vi kastar frisbeegolf och dricker La Garrone. Gränspsykos och alkohol är en alldeles perfekt kombination. 1984, jag minns ingenting av den sommaren mer än att min surrealistiska mamma beslutade att jag skulle flytta hemifrån, vilket jag naturligtvis inte var i form för att göra. En etta i ett närliggande miljonprogramområde, vad skulle jag göra där? Mycket psykiskt instabil satt jag och lyssnade på The Stooges och undrade vad som skulle hända nu? Svaret var mitt första skov av bipolär mani som förvandlade livet till ett euforiskt och lyckligt flow. I verkligheten befann jag mig inte men min omgivning var så lättad och glad. Det varade endast några månader och sen kom gränspsykosen tillbaka blandad med en bisarr bipolär depression. Jag satt i soffan och lyssnade på Neil Young. Blev vän med en kvinna som var den första riktiga och friska människa som jag någonsin hade träffat i hela mitt liv. Hon sa att jag levde jävligt farligt, men jag bara förnekade det. I mitt tillhåll på 40 kvadrat satt jag och lyssnade på The Smiths Meat is Murder. Jag blev allt mer sjuk. Min familj verkade ha nog upp med sitt. Telefonen ringde sällan. Bostadsområdet var en sorts trevånings tegelröda längor. Sommaren 1985 var en flummig dimma som jag svävade igenom euforisk och likgiltig. Mamma dristade sig att flytta till sin nya pojkvän i Västerås tio mil öster om Örebro. Vi måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Ett år kvar till mitt psykotiska sammanbrott. Jag flyttar till ett bostadsområde vars arkitekt måste ha varit psykiskt sjuk och fascistoid. Vita smutsiga lådor utplacerade och rikligt med betong. Jag blir bara sjukare och sjukare. Samhället bara måste fungera så vi bara måste kämpa på och hålla skenet uppe att vi mår bra och trivs med livet. Konsumtion är det som gör livet värt att leva. Min kropp befinner sig i den lilla ettan i det ruskiga betonghettot men det känns som att själen är någon annanstans. Jag lyssnar på Cocteau Twins. Går på bio ibland. Min yngsta storebror omkom i en trafikolycka hösten 1967, undrar om han vet hur jag har det? Jag är 20 år gammal, psykiskt sjuk och har inget riktigt liv. Det är ett sug i de brunblommiga tapeterna och det känns som att djävulen försöker suga in mig. Gud måste befinna sig på semester i en galax miljarder ljusår bort. Han borde vara här och hjälpa mig i den här skitsituationen. Varför måste mitt liv vara ett sånt förnedrande fiasko? Hösten fortsätter i ett mardrömskt vacum. Olof Palme mördas fredagen den 28 februari 1986. Sannolikt triggar detta igång mitt första grandiosa bipolärt maniska skov. Livet blir en mycket underlig sprudlande eufori i vilken jag är supersocial, superaktiv och superkreativ, etc, etc. Jag skriver en diktsamling liksom bara nonchalant i förbifarten, med ett fantastiskt självförtroende. Träffa alla, göra allting i en helt otrolig intensitet. Omvärlden som förundras och inte vet riktigt vad de ska tycka. Sommarjobb med vuxna utvecklingsstörda. Pallar inte deras måenden. Juli: Gränspsykos gör sig påmind allt värre. Jag vandrar omkring nere på sjukhuset i korridorerna. Vet inte riktigt varför. Är ensam igen, mår allt sämre. Jag har fantasier om att jag skulle ha velat vara medlem i Baader-Meinhofligan. Liftar till Öland och cyklar i en euforisk superspeed upp till Böda Camping. Jag vet inte varför. Får slut på pengar och blir så förtvivlad att jag beslutar att ta livet av mig. Skärpet går dock av. Första upplagan av min diktsamling är klar. Jag förstår inte vad det är som jag har skrivit. Jag förstår överhuvudtaget ingenting. På en folkhögskola utanför Enköping i början av september så drabbas jag av ett psykotiskt sammanbrott, och allt blir fullständigt svart.