Arnica montana
Hennes kronblad, gyllengula, stolta, är på väg att blomma ut. Det är det tecken som byfolket väntat på. Varje dag har någon gått till vallen för att hålla utkik.
Det gäller att inte missa tidpunkten för när det är dags att skörda. Och skördar, det gör man med lien.

Pojkarna i skogen
Det sägs att de tittar storögt på alla nya som kommer, och tvekar varje gång inför att våga sig fram. Byfolket är vant, de båda barnen har hållit sig för sig själva så länge man kan minnas.

Pensionatet
Huset, uppfört någon gång på 1910-talet, låg mitt i en gammal kulturbygd nordväst om Vallentunasjön. Att ha sin lilla efterlängtade semester just här hade blivit ett populärt nöje för fattigare barnfamiljer, då prisnivån hos dessa upplevdes som rimlig.
Pensionatet drevs av en änka, det skulle inte komma att överleva henne med mer än två månader. Såväl den vackra träbyggnaden som de tillhörande två bodarna revs sommaren 1952 av tomtens uppköpare, det vill säga kommunen, som dock inte hade klart för sig vad den skulle med tomten till. I dag ingår den i ett naturreservat.
Väl är det, det skänker ro åt platsen. Somliga kan också låta sig lockas av spåren efter historien. Människor är nu en gång olika.
Likadant var det 1943, när tre ungdomar hade lyckats få ett rum under några sommarveckor. Det var det näst minsta gästrummet i huset. Det minsta var redan bokat av en herre, som knappt gjorde något väsen av sig. Han liknade en italienare och kom därför av de tre ungdomarna omedelbart och framledes att bli kallad för Giulio.
Pensionatets inre trappor var vindlande, och när något eller några barn från de inackorderade familjerna fick ingivelsen att rusa genom uppgångarna kunde det eka nästan som inuti en grotta.
På bottenvåningen fanns ett kontor, ett allrum, en matsal med pentry och ett litet bibliotek som bestod av endast två fulla bokhyllor och ett bord. Det fanns en städskrubb på planet också, samt ett trångt toalettutrymme. Det enda badrummet låg i källaren intill tvättstugan.

De tre ungdomarna
De var två pojkar, Stefan och Sebastian, samt en flicka. Hon hette Ulrika men de kallade henne för Ulrik, annars skulle de inte ha fått dela rum. Stefan och Ulrik var femton år. Sebastian var sjutton och fruktade att bli inkallad vilken dag som helst, medan Stefan och Ulrik skröt tomt om att de inte fruktade någonting.

Vänta bara, fårskallar
När brevet kommer försvinner modet
då blir man kall, då är allt förbi

Då är de lyckliga åren borta
då får man veta att man lever

Och allt som väntat får vänta längre
ty lyda order, det måste man

Från skann till tårna lär man bli synad
av någons otäcka domarblick

Dialog: Ulrik och Sebastian
Du har väl inte fått något inkallelsebrev heller! Du är fortfarande för ung. Kriget är kanske slut i morgon bitti, jag menar, det har ju pågått så länge nu att det inte gärna kan fortsätta länge till. Och vem har sagt att Sverige måste blanda sig i leken.
Du förstår inte, Ulrik. För du lever inte med oron som jag måste göra. Jag fyller arton om ett halvår. Du behöver inte vara rädd för något, för du är tjej, din lyckost.

Jag har aldrig tyckt att det är särskilt lyckligt. Jag bad aldrig om fruntimmersproblem eller en behå i födelsedagspresent.
Men JAG skulle nog hellre ta det än en inkallelseorder.

Det tror jag inte på.
Nej… du har rätt. Jag överdrev, ursäkta.

Nå, fick du tag i någon bra herrpyjamas till mig?
Den ligger i min resväska.

Vad kostade den?
Du får den av mig som present – istället för behå, alltså.

Skogen i väster
Det finns dagar och nätter då byfolket inte närmar sig skogsbrynet, då de knappt ens är villiga att passera på vägen nedanför. När tiden står stilla, när det gåtfulla biter det kända i fållen och skrattande kastar sig framför höskrindorna som skuggor, för att sedan lösas upp med vindar och allt. Tro inte på allt du ser, tro inte på allt du hör, tro inte på vad du tror dig veta.

Planering
Ulrik inspekterade rummet med intresse. Det var i sanning ingen jättesal, där rymdes endast ett par tvåvåningssängar, ett avlastningsbord, handfat och två stolar. Stolarna skulle inte ha fått plats båda två om de inte hade stått staplade på varandra. En smal garderob fanns där också förstås, med en hylla högst upp. De skulle få lov att använda den outnyttjade sovplatsen som avlastningsställe. Det var tur att den fanns. Sebastian hade bestämt att han själv och Stefan skulle ta varsin överslaf, de hade båda längre ben än Ulrik, och mycket lättare skulle det bli att placera samt komma åt på en undersäng det som inte fick plats än på någon av de övre sovplatserna. Necessärerna till exempel.
Jo, det tyckte Ulrik var en bra idé. Men hur skulle de göra när de klädde om? Även detta hade Sebastian tänkt på. De skulle köra med knacksignaler, en enkel och beprövad metod. Enligt honom skulle den vara effektiv. Och när Ulrik duschade skulle antingen han själv eller Stefan stå på vakt utanför. Ulrik fick inte bli avslöjad som Ulrika, då skulle allt vara klippt, menade han.

Sebastian: En välkommen brist på former
Du lurar naturen själv med din bröstkorg och ditt hår
du lockar inte någon som söker sig sötma
och du skrattar åt det, lycksaligt, ekande, roat
ej det minsta förorättad
bara klar över vad det ger dig
Du är friare än någon annan jag känner
du, vår kamrat

Värdinnan knackar på
Sebastian, som råkade stå närmast dörren, öppnade och släppte in kvinnan, som leende berättade att hon skulle finnas på sitt kontor under hela den följande dagens förmiddag. Om de hade frågor eller något önskemål kunde de passa på att kika in då. En skylt med bemanningstider skulle sättas upp i samma veva, den gamla hade försvunnit veckan innan, ja, det var naturligtvis något barn som hade busat.
Hon sade att man fick räkna med sådana saker, samt att hon inte var det ringaste arg för händelsens skull. Liv i luckan hade sitt gemyt enligt henne.
Hennes ögon var riktade mot Ulrik, lustigt nog, med en blick som kunde ha fått vem som helst att tro att hon var begeistrad, men det var bara Sebastian som lade märke till den, och det gjorde han kanske därför att han var den som var mest orolig.

Junikväll
Med siktet inställda på en viss klipphäll vandrade de tre vännerna söderut. De behövde bara gå sjuhundra meter från tomten räknat. Till deras glädje var det folktomt när de kom. Detta var verkligen lyckat, Ulrik ville ju inte ha sin bikiniöverdel på, dels därför att hon inte kunde fylla ut den, dels därför att den skulle ha avslöjat henne som Ulrika direkt. Hon blev först med att dyka i, och fann att vattentemperaturen inte kunde ligga på mer än sexton grader.
Den sena eftermiddagen tycktes inte kunna dröja med att bli afton. Vid tjugosnåret hade trion blivit upphunna av hungern. Då hade de för länge sedan torkat och klätt på sig. Sebastian fällde upp den lilla campinggrillen och hällde i träkol jämte en skvätt rödsprit. Ulrik tog fram korvarna och de hembakade bröden, medan Stefan kollade att ingenting hade lämnats kvar vid vattnet.
Troligtvis skulle badkläderna inte hinna bli torra förrän till morgonen, men man tänkte optimistiskt. Att låta dem hänga på trädgrenar skulle i alla fall inte skada dem.

Doften av glödande trä
Den tidlösa elden
renar och rensar
för bort långt till fjärran
atomer som vissnat
genom aska och virvlande flagor

Den tidlösa stunden
söver och susar
med nattvindens händer
som leker så retfullt
mot huvudets hårstrån

Det första som hjärtat
av instinkt förnimmer
det enda som aldrig av
tiden förändras
är doften av glödande trä

Ulrik: Så här gjorde stenåldersmänniskorna
De satt alldeles säkert framför en lägereld som vi gör nu – vi kan väl kalla grillen för lägereld – de satt där med sina korvar och insöp stunden. Hövdingen käkade först, sedan alla andra. När han rapade gjorde de andra det också. Och när han fisit var det fritt fram för resten att fisa.

Stefan: Nej, de gjorde så här
Först hummade de i kör medan medicinmannen tog tid. Sedan serverade kvinnorna potatismos, eftersom de inte hade lärt sig att baka bröd än. Först då tog karlarna korvarna från grillen, lade maten på sina papptallrikar och började käka.

Sebastian: Var lagom respektlösa
Tror ni verkligen att de hade korvar och papptallrikar! Det kan de omöjligen ha haft. För resten hade de knappast någon grill heller, och jag skulle gissa att allt fisande bland folk var bannlyst redan då. Av påven.

Ulriks fickplunta
Pojkarna gjorde stora ögon när Ulrik nästan omärkligt (fastän de ju märkte det ändå) förde en liten platt flaska till sina läppar och sedan lade den åter i sidfacket på sin ryggsäck, varefter hon brast ut i ett förnöjt Ah, detta är livet! Och sträckte ut sig på rygg.
Stefan bad att få smaka, och det fick han. Sedan tog sig även Sebastian en klunk.

Dialog: Sebastian och Ulrik
Vafan, det är ju konjak!
Jajamen, äkta napoleonkonjak, jag tullade ur förrådet hemma.

Kommer de inte att märka det då?
Icke. Morsan och farsan hade haft cocktailparty dagen innan, och ställde in flaskorna huller om buller. Jag hade kunnat nalla mer än jag gjorde, ångrar litet att jag lät mig nöjas. Jag menar, vi skall ju vara här i tre veckor.

Då får vi hushålla.
Just det.

Cocktailparty, för resten. Vad finns det att parta om nu för tiden?
Vet du inte det? Det finns mycket för den som kan betala. Våga nu inte knysta om vad jag sagt, då kommer vi inte att vara vänner längre. Det gäller dig också, Steffe.

Vad jobbar din farsa med egentligen?
Han är i importbranschen, samt driver en möbelfabrik. Fabriken går förstås på sparlåga nu eftersom virket behövs till annat. Den ligger i Älvkarleby, annars hade jag kunnat visa er den. Han kan för övrigt skatta sig lycklig över mig. Mina syrror är som små tanter allihop.

Rökringar och fimpar
Ett unisont, lågmält och häpet jubel hördes från Stefan och Sebastian när Ulrik plötsligt langade åt dem varsitt cigarettpaket.
Håll till godo, sade hon och grävde fram en tändsticksask. Hon hade inte vågat tjyvlåna någon av faderns vackra tändare, annars skulle hon ha gjort det, berättade hon.
Dessa tändare var verkligen något att se, den ena finare än den andra. Flera av dem var av silver, och en rent av nästan helt i guld. Mannen samlade på dem.
Efter utlägget fick Ulrik ingivelsen att visa sina manliga vänner konsten att göra rökringar. Kamraterna fann snart att hon var en mästare, och förstod att det skulle ta tid för dem att få in samma snits.
De tre blev sittande på hällen, blickandes mot vattnet, medan tobaksröken steg mot himlen och doften sakta skingrades i den milda kvällsvinden. Först när vännerna var nöjda samlade Ulrik ihop fimparna, grävde en liten grop, hällde fimparna i gropen och skyfflade igen den. Det var bäst att ingen fick reda på vad de hade gjort.

En entonig röst i vinden
Byfolket vet vad rösten betyder. Den kan skrämma främlingar, men inte de vana, inte de härdade.

Vad var det
En vindpust strök förbi. Hörde ni, sade Stefan som plötsligt hade spetsat öronen. Hörde ni, upprepade han. Det lät fan i mig spöklikt!
Varken Ulrik eller Sebastian hade hört någonting, och de hörde inget konstigt nu heller. Men var tysta då, fortfor Stefan.
Allt som nådde hans vänners öron var vindens stilla sus, det lät inte alls som ett spöke. Var månne Stefan mörkrädd? Det var fortfarande ljust, klockan var bara halv nio, men i och för sig var det kanske bäst att gå tillbaka, man ville inte gärna väcka barnfamiljerna genom att komma infarande genom huvudentrén mitt i natten.

Dialog: Stefan och Sebastian
Det lät som en ängel på väg ut i strid.
Jaså? Hur låter en sådan?

Som en hög sopran, fast oroväckande. En ihållande ton, det var allt, men tusan vad den var otäck. Vad kan det ha varit!
Vad sägs om vinden som får en gammal sönderfallande metalltunna i svängning? Eller varför inte en fågel? Eller kanske att Nådig herrn har fått tinnitus?

Inte ensamma
Kort därefter sade Ulrik sig höra fotsteg. Ljudet var nätt och jämnt hörbart, hon antog att någon gick på grusvägen.
Så varför kastade de sig ned. Ingen av de tre visste det egentligen, men det skedde prick samtidigt. Kanske var det bara på pin kiv, ty de kände sig yngre och ville hålla sig gömda. I varje fall väntade sig inte någon av dem att stå öga mot öga med en fiende helt plötsligt.
Till slut såg de honom, mannen som hade lyckats väcka barnasinnet hos dem så. Han var lättigenkännlig med sina svarta mustascher, sitt burriga svarta hår och sin något sprättlika gång. Det var Giulio, som hade tagit med sig kameran ut på sin kvällspromenad. Men det kunde omöjligt vara han som hade avgett den mystiska sopransången. Stefan sade sig fortfarande vara tvärsäker på vad han hade hört. Nästa dag skulle han fråga Värdinnan om det.

Dialog dagen efter: Värdinnan och Stefan
Ett blodisande högt ljud, som inte var en vargs ylande utan lät som en sopran? Nej, det kan jag inte förstå, om det inte bara var en fågel i dödsångest.
Det lät farligt på något sätt.

Unge man, Ni tror väl inte på spöken?
Jag vet inte vad jag skall tro just nu. Har det möjligtvis hänt något oförklarligt här på sistone?

Inte på sistone, nej, men om vi går tillbaka trehundra år ungefär, så försvann det två småpojkar i skogen, och de hittades aldrig. Man sade att Slåttergubben hade tagit dem, och det har skrivits essäer och visor om händelsen.
Slåttergubben?

En gammal sägen, äldre än försvinnandet i sig. Det fanns säkert en naturlig förklaring, som varg eller lo.
På så vis.

Fältfloran i biblioteket
Stefan hade känt igen uttrycket ”slåttergubbe” från växtvärlden. Lyckligtvis fanns bland husbibliotekets allehanda sorter av litteratur även faktaböcker, bland annat en fältflora. I den behövde han inte bläddra länge för att finna vad han sökte. Slåttergubben, med det latinska namnet Arnica montana, var en vacker blomma med gula kronblad och inget annat. I ordboken på hyllan inunder fick han samma svar.

Du känner mig tydligen inte
Du som söker, är du rädd för att finna
Du som vandrar, fruktar du att komma fram
Du som har ögon, vågar du inte se
Du som frågar, vill du inte veta

Jag står intill dig i varje sekund
Du hör mig andas i vart ögonblick
Jag går över jorden, jag skördar min vinst
och du kommer att träffa på mig

Dialog: Ulrik och Stefan
Vad är det med dig? Du ser helt tagen ut. Kom upp till oss istället.
Vet du om att det har försvunnit barn här?

Vad pratar du om? När då?
För trehundra år sedan. Värdinnan berättade det.

Ojoj då. Trehundra år sedan bara? Tja, det låter ju livsfarligt…
Men lyssna. Det påstods då att Slåttergubben hade tagit dem. Det är bara det att slåttergubbe är en blomma.

Den är väl köttätande, den djäkeln?
Skämta lagom du, någonting måste ha tagit dem.

Pesten eller häxor, skulle jag tro. Eller en seriemördare.
Jag för min del anser att det är något konstigt med det här stället.

Titta där
Ulrik hade ställt sig vid panoramafönstret, från vilket sikten mot strandängen var god. Därifrån syntes även en del av det som numera var en tät lövskogsdunge men en gång hade varit en ljus och öppen slåttermark. Mellan två halvvuxna björkstammar fick hon ånyo syn på Giulio, och det verkade som att mannen hade med sig kameran nu också. Titta där, utbrast hon.
Kanske var han bara fågelskådare, men nog såg det från håll ut som att han spionerade. Hon kunde dock inte förstå vad som skulle vara värt att spionera på här i bygden. Det var rena vischan, hon hade kunnat konstatera det redan under gårdagen. Fortfarande ändå – vem visste hur Mussolinis gossar tänkte. Tanken var obehaglig, kom hon på, och alldeles omöjlig att slå bort. Hon gick från fönstret, sedan skulle varken hon eller hennes rumskamrater se mer av Giulio den förmiddagen.

Vad då för slags ledtrådar
Det var Stefans idé att de skulle företa en utflykt till Vallentuna kyrka, som de redan hade sett en skymt av när de passerade söder om densamma på vägen från stationen. Enligt vad de hade kunnat se rörde det sig om en orappad stenkyrka, och den uppfattningen visade sig stämma.
Nu var det inte byggnaden i sig som intresserade honom emellertid, utan det var vad som omgav den, det vill säga kyrkogården med alla dess gravar. Kanske fanns där någon ledtråd att inhämta. Ledtråd till vad, undrade kamraterna.
Han skulle dock bli besviken – så när som på upptäckten av det runstensfragment som hade placerats nära kyrkan, och som berättade att någon hade rest stenen efter en viss Sigfast. Den var dock för gammal att ha något med de två försvunna barnen att göra.

Stefan: Ack du retfulla tystnad
Jord, vad du tiger om allt som du skådat
I marken går rötterna, slingrande, svårtydda
Snavar vi över dem är det alls inte
så säkert ändå att vi ser dem, ty
de flyr oss som älvdansens
magiska väsen
i tiden, i djupen, i sagornas dunkel

Ack du retfulla tystnad
Berätta, berätta!

Det blev i alla fall en fin promenad
Trion fortsatte flera hundra meter åt norr och nådde småningom husen på Björkhagsvägen. Det var idel villor, förutom en anläggning som visade sig tillhöra Vallentuna Tegelbruk. Dess byggnader imponerade på åskådarna både med sin storlek och sitt utseende, men kanske skulle de inte ha väckt samma överväldigande känsla om de hade legat mitt i Stockholm.
Det var det, sade Ulrik, som tyckte att de kunde gå tillbaka nu när de hade sett vad som fanns att se. Fabriker kunde de titta på var som helst, menade hon, och tillade med en glimt att det skulle ha varit intressantare om det hade varit en möbelfabrik.

Sebastian till Stefan
Tänk om det var härifrån som det där höga ljudet du hörde i går kväll kom? Skall vi inte kolla det?

Lastbilsföraren
En lastbilsförare som just hade äntrat sitt fordon, och befann sig nära infarten till fabriken när de nyfikna uppenbarade sig, fick syn på dessa innan de fick syn på honom. Med ett myndigt ”Hallå där” och en ilsket vinkande gest fick han dem alla tre att tvärstanna samtidigt. Här får ni inte vara, ropade han genom den nedvevade rutan. I sekunden efter steg han ned.

Dialog: Lastbilsföraren och Sebastian
Vad gör ni här? Ni är väl inte ute på ofog?
Nej, jag försäkrar, vi råkade höra ett konstigt högt ljud i går kväll, och skulle vilja veta om det kanske kom härifrån?

Ett högt ljud?
Det lät som en ihållande sopranröst. Jättehög ton. Det var på kvällen, vid halvniotiden.

I så fall var det förmodligen ångvisslan från kvällståget ni hörde. Det ljudet kan färdas långt.
Tåget! Ja visst. Tack. Nu klarnar det.

Så bra. Och vilka är ni då?
Vi hyr ett rum i ett hus på den västra stranden, har semester några veckor bara och upptäcker omgivningen.

Slår dank, med andra ord?
Ja, faktiskt, men bara de här tre veckorna. Jag lovar.

Dialog: Stefan och Lastbilsföraren
Det var bara jag som hörde ångvisslan, men tack. Den lät verkligen otäck i mina öron. Fast jag har en annan fråga: Det går omkring en karl i krokarna och tar bilder. Han ser utländsk ut – italienare tror vi. Finns det någonting här som kan vara – så att säga – otillåtet att fotografera?
Inte på fabriken i alla fall. Här tillverkas bara tegel. En italiensk spion, menar du? Det skulle förvåna mig om Mussolini intresserar sig för Vallentuna. Jag tror att du ängslas för mycket, unge man. Kriget kommer att ta slut, och de allierade kommer att vinna.

Förlåt, men hur kan vi vara så säkra på det?
Hitler förlorade för mycket manskap i Ryssland, därmed för mycket prestige och på tok för mycket av sitt egets folk förtroende. Han är dömd att gå under, den dåren. Fanskapet Mussolini med.

I väntan på ångvisslan
Det blev en lätt match att leta sig tillbaka till stationshuset. Intill detta fanns en liten restaurang, som i folkmun kallades för Flugan. Det var Stefan som hade kläckt idén att de skulle sätta sig där och invänta nästa tåg, bara för att få höra hur det verkligen lät när de hade chansen att koncentrera sig på ljudet på nära håll.
Ulrik betalade för alla, hon sade sig nämligen ha råd med det, och försökte att inte låta alltför skrytsam genom att fortsätta med ett käckt I dag åtminstone.
Där blev de sedan sittande en stund med sina lättluncher. Kaffekuponger hade de inga, så den lyxen fick de vara utan.

Sebastian
Fast du kanske skulle vara försiktig med resurserna. Även om du har råd. Dina kuponger kan också ta slut, och vi skall ju vara här i tre veckor.

Tuff-tuff-tuff- pfuiii
Det gick tio, tjugo, trettio minuter. Två godståg hann passera, men ingen ångvissla. Först när de tre vännerna var nära att ge upp anlände ett passagerartåg. Det kom från Rimbo, med riktning mot Stockholm, och nu hördes äntligen den efterlängtade signalen. Alla tre, men mest Stefan, lystrade i spänning.

Tveksamhet
Stridsängeln vredgad
tog sin lov över stugorna
ven som en furie
i kylan från rymden

I tystnaden blev den
en härskande slagskämpe
sprängandes etern
med sitt skrämmande vara

Den vet vad den själv är
så tveka du mänska
vars öron blott hörsammar
det som du känner

Sebastian, med en suck
Jaha, du vet alltså inte.

En folksamling
Vid stationshuset stod en grupp människor samlade. Ulrik pekade och undrade vad de gjorde där. Alltefter som tiden gått hade de ökat i antal. Kanske skulle de resa med nästa tåg mot Rimbo, men de såg ut som att de snarare skulle ut på vandring, ty alla hade kängor och oömma kläder på sig. Vissa bar med sig rep, ficklampor, kniv och förbandsartiklar. Hemvärnet var det knappast, för ingen bar skjutvapen, men kanske att det var civila försvarare som skulle ut på övning. Vad annat kunde det vara frågan om.

En vädjan
Innan de tre vid uteplatsen visste ordet av stod en man, ledaren för gruppen av förmodade civilförsvarare, vid deras sida. Han hade en vädjan till dem, påstod han.

Dialog: Sökledaren och Sebastian
En sjuårig pojke försvann från sitt hem i går kväll, och hittades tyvärr inte under natten av den spontana skallgångskedjan. Vi är mer förberedda än den, men har ett stort område att täcka och skulle behöva fleras hjälp. Har ni möjlighet?
När försvann han?

Ingen vet exakt, men det tycks ha varit kring halv nio. Nå, vad säger ni?
Jodå, vi är med.

Uppbådet och sökområdet
Exakt klockan tolv gav sig den nu förstärkta gruppen iväg. Allt som allt var de tjugosju personer, varav de flesta kom från Vallentuna. Tre var poliser från Stockholm, och dessa förde med sig spårhundar. Till fots rörde man sig mot arean där den saknade förhoppningsvis fortfarande stod att finna, och det var skogspartierna vid Säby-Uthamra och längs Skålhamravägen, samt kringliggande öppna fält och diken. Området låg precis nordväst om Pensionatet.

Tyst monolog: Stefan
Halv nio, varför just halv nio, det var ju då som… då som…

Tyst monolog: Ulrik
Djäkla Steffe, det verkar som att han skall få rätt i att det är något underligt med det här stället. Hade den där mannen inte sagt halv nio skulle Seb aldrig ha sagt ja utan att fråga oss… Fast det spelar ingen roll, inte egentligen. Vi skulle ändå ha gått med på det.

Över stock och gren
Flera gånger var Ulrik nära att snava när hon besteg höjden väster om Lövhagen. Med henne var hennes båda kamrater, en polis med hund och fyra vallentunabor som kände terrängen. Efter några minuters klättrande nådde hon toppen, men någon vidare utsikt därifrån bjöds det inte. För många träd i den här skogen, tänkte hon. Något spår efter ett vilsegånget barn kunde hon inte heller finna, och hon insåg att de letade efter en nål i en höstack samt att det kunde komma att ta resten av dagen att finkamma området.

Mötet i skogen
När hon misströstade som mest fick hon syn på Giulio, eller vad det nu var han hette. Han gick omkring där med sin kamera och sörjde över att han inte kunde få någon bra panoramabild. Han såg henne först inte, sedan busvisslade hon och fick omgående hans uppmärksamhet. I nästa sekund befann sig även Stefan där, samt polisen, som även han hade reagerat på busvisslingen.

Dialog: Giulio och Polisen
Kan Konstapeln ha vänligheten att hålla undan den där besten? Den gör mig nervös.
För all del. Kom, Per-Albin!

Tack. Jag förmodar att det är den försvunne pojken ni letar efter?
Det stämmer. Vem är Ni?

Mallstedt är namnet, jag är naturfotograf, och jag kan säga er att här uppe på toppen finns det ingenting som tyder på att grabben har varit.
Det är värt att veta, men vi måste leta noga. Meddela oss genast om Ni ser något. Ni andra – fortsätt över kullen!

Tyst monolog: Ulrik
Ingen ordning, ingen reda, så mörka svenskar borde inte finnas, det förvirrar och ställer till. För vad skall vi nu kalla honom – Mallstedt? Nej, aldrig, för mig är han Giulio och ingen annan än Giulio. Även om han är svensk.

Valloner
Hon hade hört sin far uttrycka sig lovordande om de duktiga vallonerna, som hade kommit till Sverige på sextonhundratalet och med sin hantverksskicklighet lagt grunden för industrialiseringen av landet. Senare hade hennes skollärare berättat att vallonerna hade varit fransktalande – och mörkhåriga.

Björnan
Den lilla sjön hade börjat växa igen, en del av den hade redan förvandlats till myr. Var den fasta marken slutade och den sanka började var emellertid lätt att se så länge det var ljust. En sjuåring borde ha sett det också, fastslog Sebastian liksom för att invagga sig själv i någon sorts trygghet. Och vad skulle ha fått ett barn att bege sig ensam just hit, någon måste ju ha berättat för honom att det kunde vara farligt.
Sebastian såg sig om, fann att han hade kommit från gruppen som han dock anade var på väg åt hans håll, och bestämde sig sålunda för att sakta in stegen och samtidigt njuta av doften från skogsmyren i några minuter.

Inkräktare där
Vad gör du i mitt rike
Låt dig nu inte missförstå mig
jag vill inte kasta ut dig
men att du törs komma hit

Seså, ta min hand
och jag skall leda dig
säkert och tryggt över
den vackra myren

den, vars doft du inte kan
motstå
Följ mig bara, och
du skall finna vad du söker

Skräckslagen
Instinktivt slöt Sebastian ögonen, hårt och envist, i det hans händer lade sig som en ring runt den närmaste tallstammen.
Det var så polisen och dennes hund hittade honom – nästan bortdomnad, till synes ur stånd att röra sig. I nästa ögonblick stod även Ulrik och Stefan där, och det var de som lyckades få honom att släppa taget.

Dialog: Polisen och Sebastian
Vad hände, unge man? Du skakar ju som en hel jordbävning.
Det finns något här. Det ville locka mig ut på myren.

Jaha. Vad sade ”det”?
Att jag skulle finna vad jag söker, och att det skulle leda mig dit.
Stefan till sina vänner
Tror ni mig nu då? Jag har ju sagt att det är något skumt med det här stället.

Polisen till Stefan och Sebastian
Er två har vi ingen nytta av. Ni kan gå hem.

Tysta leken och sökandets fortsättning
I nästan två minuter kom Polisen, Sebastian och Stefan att utbyta blickar. Under tiden hann resten av delgruppen samlas. Spårhunden Per-Albin viftade på svansen och rörde sig rastlöst. Vi fortsätter, sade Sebastian till slut, med nytt mod. Polisen nickade, och de fortsatte, nu på två led, en på var sida om Björnan vars vatten i norr låg öppet.
Fortfarande förhöll man sig tyst, förutom när någon avgav ett positionsrop. Om den saknade pojken var i närheten skulle de kanske höra honom. Om han satt fast, kanske i en rotvälta eller i ett träd, skulle han säkert ropa på hjälp tills någon dök upp och befriade honom. Såvida han var vid medvetande.
Ulrik, Sebastian och Stefan lydde instruktionerna precis som de andra skallgångsdeltagarna. Men uppbådet skulle inte ha någon tur.

Mötesplatsen
Vid Lövhagen återsamlades hela kedjan, utan resultat. Sist av alla att anlända var Sökledarens grupp. Inte ett spår av pojken hade man funnit, och polishundarna hade inte ens fått vittring.

Sökledarens tal
Är alla här? bra. Jag vill tacka er, ni har gjort ert bästa för att få ett lyckligt slut på denna oro. Ni kan nu alla gå hem, förvissade om att ni aldrig hade kunnat göra mer.
Eftersom vi varken har funnit den eftersökte eller någonting som tyder på vart han kan ha begett sig tar nu ett annat sökande vid. Jag vill därför uppmana er att hålla er från samtliga stränder vid närliggande sjöar under det närmaste dygnet.
Återigen – tack.

Ulrik: Blommorna säger ingenting
Tänk om jag kunde fråga dem
liksom självklart, och lika självklart få svar
Var skulle ni ha letat om ni hade kunnat gå
och vart skulle ni ha pekat om ni hade haft händer och fingrar
Men blommorna säger ingenting

Ett dygn senare
Inte heller dykare eller draggare hade hittat så mycket som ett hårstrå från den försvunne sjuåringen. Ulrik lusläste varje artikel i tidningen, det gjorde hon ofta, det var en vana som hennes ambitiöse far hade lärt henne att ta till sig. Så hon visste besked.
Ge dig, vi löser det inte, sade Sebastian, vars tur det var att laga mat.
Han höll på med en mustig potatissoppa, och det doftade gott från pentryt, så till den grad att familjefadern i rum fyra på den nedre av de två övervåningarna hade stuckit dit sin näsa och gett beröm åt kocken.
Vid det här laget kände alla som för närvarande bodde på pensionatet till det försvunna barnet och hade uppmanats att hålla korpgluggarna öppna. Jodå, dörrknackarna hade varit där, och den allmänna information som inte de hade delgett hade endera Sebastian, Stefan eller Ulrik försett sina tillfälliga grannar med.

Rastlösa Ulrik
När hon var klar med tidningen lät hon den ligga i biblioteket, i det fall att någon annan ville läsa den också. Men hon slutade inte där denna afton, utan fortsatte med biblioteksböckerna, och fastnade för en om sagor och sägner från Attunda.
Soppan, hur god den än var, avverkade hon i all hast innan hon försvann, vilket gjorde vännerna nyfikna.

Sägnernas värld
Den som snuddar vid ingången till böndernas folktro skall veta att det okända föddes ur det synliga.

Sebastian
Om jag kunde minnas
bara kunde minnas
hur varelsen verkligen lät
och såg ut
skulle jag kanske veta
vem han var

Allt jag minns är en flyende skepnad
kusliga ord
som trots att de skrämde mig
föreföll oemotståndliga
som om jag måste
bara måste
dö

Stefan
Om jag bara kunde minnas
exakt hur mistluren lät
så skulle jag kanske veta
orsaken till
min skräck

Jag vet hur ljud kan skrämma
hur de kryper upp på skinnet
bara man är liten
och oförberedd nog

Dialog: Sebastian och Stefan
Vad är det med ljudet som du inte kommer ihåg? Du beskrev det ju för oss tidigare.
Tonen, eller rättare sagt dess röst.

Ibland blir jag inte klok på dig.
Man skrämde mig med ljud när jag var liten. Sedan förkastade jag dessa ljud ur minnet, för jag ville inte veta av dem.

Vet du vad jag tycker är konstigare ändå? Att bara du hörde den där ångvisslan.
Om det nu var en ångvissla, ja.

Vad skulle det annars ha varit?
Något som fick det obehagliga minnet att väckas till liv inom mig. Det var inte tinnitus i alla fall.

Vänta nu… Du fruktar ett visst ljud så mycket att du inte kan beskriva det efteråt. Jag fruktar att bli inkallad så mycket att jag inte kan minnas ansiktet på figuren som ville döda mig. Vad tror du om Ulrik?
Ulrik är inte rädd för någonting över huvud taget.

Kanske inte. Men vilken är alla föräldrars värsta mardröm, tror du?
Att något händer deras barn, så klart.

Sebastian: Här tycks finnas ett samband
Fruktan är en varelse som äter oss levande. Den tar förnuftet från oss, får oss att se saker som inte finns, skapar ångest och hämmar oss. Vi måste stå emot den, vi måste slå tillbaka. Vi skall hitta den där pojken, ta honom tillbaka från vidundret och dräpa det fanskapet.

Några minuter senare, på rummet
Ulrik lyssnade noga på vad Sebastian hade kommit fram till, tänkte efter och fann acceptans inom sig för att det han sade kunde vara sant. Allt tycktes hänga samman, åtminstone filosofiskt och psykologiskt. Inte heller hon hade när det kom till kritan riktigt kunnat släppa tanken på den otäcke Slåttergubben, som kanske hade rövat bort två femåringar för trehundra år sedan.
Och så berättade hon, apropå vidunder sade hon, att ”det äcklet Goebbels” hade förklarat Berlin judefritt.

Ulrik
Det stod i tidningen i dag. Jag fattar inte varför de är rädda för judar, jag gör det bara inte. Det gör inte farsgubben heller. Hans närmaste affärskompanjon ör jude och har släkt i Tyskland. Stackars djäkel… Hur fan har de lyckats göra Berlin judefritt, kan ni förstå det? Man kan väl inte bara flytta på folk.
Hur som helst, de där femåringarna som försvann var inte judar, men väl zigenarbarn, eller tattarungar som de kallades då, så jag antar att också de hade fiender. Man skall faktiskt ha letat efter dem ändå, det var någon vänligt sinnad präst som lyckades få med sig flera av traktens ungdomar. Fast de kammade noll.

Dialog: Sebastian och Ulrik
Vad gjorde vår vän Slåttergubben mer då?
En hel del, är jag rädd. Vissa trodde att han dödade boskap, fastän det fanns de som skyllde det hela på antingen vargen, häxor eller de så kallade tattarna, och att han skapade missväxt med hagel och snö, samt gjorde människor sjuka och deprimerade.

Så varför kallades han alls för Slåttergubben?
Därför att man föreställde sig honom som en liebärande skepnad, där han gick omkring i svart huvudmantel och skördade.

Det låter som en bekanting.
Ja. Bara ett annat namn. Du såg honom nästan, eller hur?

Det var hjärnan som spelade mig ett spratt, jag måste nog acceptera det.
Eller också är han verklig, samt livnär sig på vår fruktan, som du redan har varit inne på.

Snart är det midsommar.
Vad har det med saken att göra?

När ängarna blommar
Vet du inte om, att när ängarna blommar
blir det fart på allt som lever
Då kommer krypen ur sina hålor
säger
Tittut, här är jag

Vet du inte om, att när ängarna blommar
dricker myrorna sig fulla, vandrar älvor kring i skogen
klär sig Näcken ut till människa
beblandar sig med festen
och blir dess spelman som sätter fart

Vet du inte om, att när blommorna har plockats
bedyrar flickorna sin kärlek till den de
drömmer om på natten
förföljer skuggorna sina ägare
går ingen säker för någonting

Dialog: Ulrik och Sebastian
Jaså, du är orolig för att någon skall drömma om dig? Du är bra skojig, Seb. Se saken från den ljusa sidan, vetja! Du blir populär.
Jag är mer rädd för att ingen skall gå säker för någonting.

Som vad? Fylla och slagsmål? Det handlar allt som oftast om egna val, det vet du.
Människors skuggor kan ställa till med en del, det vet jag också.

I och för sig, det ser ju Slåttergubben till om inte annat. Och det gäller inte bara över midsommar.
Verklig eller inte, det måste gå att besegra honom.

Grubblarnas afton
Stefan fick låna boken av Ulrik mot löftet att återlämna den till biblioteket efteråt. Med den satte han sig på en trädgårdsstol, och där skulle han komma att sitta i timmar.
Under tiden försökte Sebastian göra en teckning av det han hade tyckt sig se i skogen, men det visade sig vara svårt.
Ulrik lydde Sökledarens avrådan från att gå ned till stranden, annars hade hon kanske gjort det, inte för att simma men väl för att uppsöka tystnaden och få idéer. Istället vandrade hon ensam ut i skogen, för att se om hon kunde hitta Giulio, som enligt den ena barnfamiljen hade setts vandra iväg med sin kamera igen.

Åter till Björnan
Myren och skogen lockade med sin doft. Det var nog inte här som Giulio var, det var ju inte det bästa stället för fotografering, men nu när hon ändå var här själv fann Ulrik att hon lika gärna kunde passa på att syna Björnan närmare. Hon upplevde det som att sökgruppen bara hade gått förbi den, att man knappt ens hade kastat en blick åt den, som om den varit något att undvika.
Myren var måhända farlig, men där fanns ju träd också. Träd med rötter, som inte skulle ge vika. Hon behövde bara röra sig försiktigt och se till att inte komma för nära vattenkanten. Fanns det spår i det sanka efter den saknade pojken bara måste det bli hittat. Långt bättre var det att veta än att inte veta.
Ulrik gjorde precis som hon tänkt, och fann snart att det gick att röra sig ganska lätt åtminstone så långt ut på myren som ett tiotal meter. Sammantaget skulle hon hinna pröva en stor del av dess yta, resultatlöst dock. Ingen främmande artefakt ville komma i hennes blickfång, och ingenstans såg det ut som att någon hade gått ned sig. Med denna förvissning återvände hon till stranden, och tog nu sikte på höjden. Kanske var fotografen där uppe trots allt.

Sagt av dem som vet
Den som söker det osynliga skall få veta att han lever.

Skymten av någonting
Ett ögonblick tyckte Ulrik sig se fotografen, eller rättare sagt dennes svarta jacka. Att den fladdrade i vinden, som om han skulle ha hängt upp den i en galge på en gren. Det var befängt, insåg hon, där fanns varken någon fotograf eller något plagg som tillhörde densamme, och varför skulle han ha tagit med sig en galge ut i skogen. Så hon hade sett fel, någon annan förklaring kunde hon inte finna.

Är du säker på det
Tänk efter, var det inte en kappa du såg
var det inte ett mörker av dödlig textil
Tänk efter, är det inte ruggigt här omkring
Sök upp kappan, du skall finna den
värmande nog

Skåda skäran, den som delar
hela världen mitt itu
Varför inte välja tystnad
varför inte rata smärtan
när du vet hur sådan känns

Som på ett slagfält
Så var den där – den ytterst flyktiga skymten av någonting svart som ilade förbi och var i människostorlek, någonting gäckande som inte gick att riktigt se och var alldeles omöjligt att gripa eller begripa.
Det var rena hånet, Ulrik blev arg. Att det understod sig. Hon sträckte ut händerna, inte helt viss på själv varför hon gjorde så förutom för att se om det gjorde någon skillnad.
Det var då hon upptäckte att bergknallen var täckt av något rött. Färg, blev hennes första tanke. I bakhuvudet hörde hon en sågmaskin och ett skri. Ljuden lät oerhört fjärran, likväl upplevde hon dem som påträngande.
För att bli riktigt säker på att det var färg hon hade fått syn på hukade hon sig ned, lyfte en stenskärva som hon gned mot det röda, varpå hon förde skärvan till sina friska näsborrar. Det doftade av salt och järn, det var färskt blod. Kanske var det ett rådjur som hade skadat sig, sprungit iväg och sedan legat och dött någon annanstans. Ingenting i terrängen utom blodet tydde emellertid på det. Likväl, det var så det måste vara. Ett rådjur eller något annat större vilt.
I hennes inre ekade två skrikande stämmor, varav den ena var hennes egen. Det som hade låtit som en sågmaskin hade dock tystnat, och blodet hade i sin obeständighet försvunnit från berget.

Duett: Ett ohyggligt minne
Vad är du för en, hur kan du veta om olyckan på pappas möbelfabrik
Jag vet allt om möbelfabriker

Kom fram
Jag kommer fram när jag vill

Du vet alltså hur det känns att vara liten och se en arbetare få handen avsågad
Jag vet allt om avsågade händer

Men det där tillhör det förgångna
Du kommer själv att tillhöra det förgångna

Fy fan vad du irriterar mig
Jag vet allt om att irritera

Förjagad smärta
Tro inte att du skrämmer mig med hallucinationer. Jag kan skilja på nutid och dåtid.

Som avspolat
Berget tycks förunderligt
i ena stunden glimmande rött
i andra stunden helt obefläckat
ett historielöst, vanligt berg

I Pensionatets trädgård
Alltjämt uppretad hittade Ulrik Stefan där denne halvlåg i trädgårdsstolen med låneboken. Han tittade upp, påstod att hon såg ut som ett åskmoln, och släppte boken som sedan fick vila på hans bröst medan han pratade.

Dialog: Ulrik och Stefan
Har du sett Giulio?
Han kom just tillbaka, har väl gått till sitt rum.

Bra. Då vet vi var vi kan få tag i honom. Jag skulle vilja se hans bilder.
Tror du att han är inblandad?

Inte ett ögonblick, men han kan ju ha observerat något. Och detta ”något” kan ha råkat fastna på plåtarna.
Då borde han väl ha nämnt det? Och för resten så kan inte hans bilder vara relevanta. Pojken försvann först i går. De oframkallade bilderna möjligen i så fall.

Fast allra helst skulle jag vilja komma i kontakt med någon som är bekant med den försvunna grabben.
Fråga Värdinnan i morgon förmiddag, hon kanske känner familjen.

Karlarna i allrummet
Till sin förvåning fann Ulrik såväl Sebastian som Giulio vid allrummets fönsterbord. De tycktes beundra, eller kanske begrunda, den förres framkallade bilder. Sebastians vittnesteckningar gjorde ingen rättvisa åt det lilla han hade sett, och det erkände han direkt om nu inte teckningarna själva talade sitt språk tydligt nog.
Giulio sköt några av förstoringarna åt Ulriks håll, och med ett lika trött som spänt ”varsågod” uppmanade han henne att ögna igenom högen.
Hon kände igen en del av vyerna, fann det lustigt att mannen av alla hundratals strandmeter hade fotograferat just dem där hon själv och vännerna hade haft sin badutflykt.

Giulio
Det är den finaste utsiktsplatsen över sjön som inte ligger på en tomt. Jag har suttit där flera gånger, även innan ni kom. Den är omgiven av gamla slåtterängar, av vilka jag har fotograferat de flesta. Ibland har jag känt mig iakttagen, fast jag vet inte av vad. Spöken eller harpaltar – ingen aning.
Hur som helst, en av bilderna jag tog förra veckan och fick från labbet i dag har lämnat mig fundersam. Det är den här. Ser Ni något ovanligt med den?

Löv, berg och skuggor
Aspar och björkar i klungor får liv
de träffas av strålar och växer på höjden
kring enstaka hällar som avbryter naket
mot all denna grönska med örter och allt

Det tycks så naturligt, men är inte självklart
Här har varit sjöbotten, fiskar har simmat
där fastland nu ligger, och sägner har skapats
om Näcken och Rået, och Du vet vad mer

Vad än som är sant eller sagor tillhöre
är skuggorna herrar på land som i djup
De breddar sig gärna, bestämda av solläget
har inget liv, blott i blåsten de rubbas

Dialog: Giulio och Ulrik
Ser Ni vad som inte stämmer?
Nej, vad skulle det vara. Det är bara ett stycke natur.

Skuggan till vänster. Den har ingen motpart som kunde ha kastat en sådan form.
Har Ni kollat det sedan bilden togs?

Jajamen, jag gjorde det i dag. Detta är oförklarligt – såvida det inte är något fel på filmen.

Kanske att Ni borde ta en ny bild där?
Det har jag gjort, men jag hinner inte få iväg rullen förrän i morgon.

Skuggan
Ulrik såg uppgivet på skuggan, kunde inte heller förstå varför den hade formen av en skära på ett skaft.

Ulriks förslag
Jag skall ändå prata med Värdinnan i morgon. Hon känner kanske någon som kan framkalla de nya bilderna. Det är ett halmstrå, jag vet, men vi behöver få klarhet.

Sebastians förslag
Vi kan väl gå dit allihop?

Klockan elva på förmiddagen
Värdinnan hade inte väntat sig någon anstormning, som hon kallade det för när fyra man dök upp samtidigt vid kontoret, log emellertid som vanligt och ställde den klassiska frågan om vad hon kunde stå till tjänst med.
Hon blev tvungen att skjuta till dörren. Barnen från två av de logerande familjerna hade funnit varandra och lekte katt och råtta så att det hördes över hela bottenplanet.

Dialog: Ulrik och Värdinnan
Jo, jag undrar om Frun känner någon från den saknade pojkens familj? Det är en sak jag vill fråga om nämligen.
Jaså?

Jag vill veta vad pojken var rädd för, i bästa fall kan upplysningen ge en ledtråd om hur vi skall hitta honom.
Skall NI fyra hitta honom – ja, jag säger då det. Ärligt talat, jag tror att polisen har ställt alla frågor av den typen redan. Men om ni lyckas… Det vore underbart. Jag ringer dem.

Tack. Fast vi lovar ingenting annat än att försöka.
Det är gott nog, bara ni inte ger er ut på farligheter.

Medan Värdinnan ringde
Ulrik sade ingenting om sitt äventyr på myren, hon fann det klokast att tiga. Farligheter var kanske oundvikliga nu när de hade en misstänkt, som måhända var ett fantasifoster men kunde vara riskabel att bekämpa ändå. Hur skulle hon ha förklarat det.
På liknande sätt, anade hon, resonerade herrarna i hennes sällskap. Mitt i alltihop var de alla fyra till syvende och sist exalterade. Det hände något i deras liv, vem kunde förneka det.
Spända på vad som skulle komma härnäst väntade de när värdinnan pratade, alltmedan de såg henne ta en penna och ett anteckningsblock på vilket hon antecknade någonting. Det såg ut som siffror.

Familjens besked
Varsågod, familjens telefonnummer hem och till mannens arbete, sade hon och lämnade lappen till Ulrik, som omsorgsfullt vek ihop den och stoppade den i bröstfickan på rutskjortan.
Pojken är rädd för vattensamlingar, fortfor kvinnan. Om ni skulle hitta honom, och nyheterna är positiva, vill familjen veta det först. Kan ni lova dem det?
Det enhälliga ja-svaret lät inte vänta på sig. På nytt vände hon sig till personen i andra änden av tråden och sade Det lovar de.

Efter det första telefonsamtalet
Nu steg Giulio fram och förklarade sitt ärende. Kameran hängde likt ett attribut om hans hals i sitt lädersnöre, med filmen som behövde framkallas fortfarande i. De färdiga fotokopiorna låg i ett A4-kuvert, vilket han bar som en portfölj under armen. Det var som att han hade förberett sig på att resa någonstans med både kamera och bilder.
Värdinnan lyssnade och berättade därefter om sin svåger, som hade ett eget fotolaboratorium i källaren.
Äsch, jag ringer till honom också. Det är visserligen bara två dagar kvar till midsommar, men har han tid så ställer han upp.

Efter det andra telefonsamtalet
Värdinnan nickade glatt mot kvartetten. Svågern var villig att göra sig besvär. Mer än villig, tillade hon sedan skrattande. Han hade fotografering och framkallning på hjärnan.
Giulio medgav, ingalunda försynt, att det ofta kan bli så för dem som råkar ha fotokonst som sitt främsta intresse.

Värdinnans bil
Fordonet var en stor Ford, en V8-driven specialare, som påminde om en buss med sina tre sätesrader. I Ulriks ögon påminde den dessutom om en sommarstuga med sin passagerardel i ekträ och sina plankor i taket. Hon visste att jämföra, ty föräldrarna ägde ”en sjuhelsikes sommarstuga”, som hon kallade den, på sin lantegendom nära västkusten.

Tyst monolog: Stefan
Kan man bli mer förnöjd än när
man plötsligt får likna en direktör
vräka sig bakåt mot bilsätets läder
susa utan ansträngning gatorna fram, och
grina åt Avundens stirrande blickar

Värdinnans Svåger och dennes hustru
Svågern var en något undersätsig man, med en egendomlig och välkammad frisyr, som han själv tyckte var praktisk. Öronen stod rakt ut som om han hade velat flyga med dem, och han hade egenheten att gå med sidenslips på sig för jämnan. Sebastian fann honom överprydlig, Stefan visste inte riktigt vad han skulle tycka, och Ulrik samt Giulio lyckades båda hålla god min eftersom de inte ansåg sig ha något val.
Den nämnde svågern hade familj, men pratade nästan bara om kameror, vinklar, framkallning och bilder. Hustrun höll sig mest i bakgrunden, hon visste att han var beroende av henne och att han skulle bli alldeles villrådig om han inte kunde hitta henne. Hon hälsade som hastigast på systern och de nykomlingar denna hade med sig, varefter hon återvände till sina barn på baksidan.
Sedan åkte Värdinnan hem till sitt, hon hade förvarnat de fyra om att de skulle få ta sig tillbaka själva.

Ack du vinröda värld
Du mörkrum är tystnadens eviga boning
som full är av hoppfullhet, drömmar, projekt
Du kräver en själ som tar väl hand om skatten
och rör sig likt smidiga ålen där inne

Din rodnad är skymningens vakande rike
i mörker får grenverkets frukter sin mognad
i gryningen faller dess äpplen från träden
Det ger oss bevisen, det ger oss en sanning

Dialog: Väninnans Svåger och Giulio
Bilderna kommer att bli klara för hämtning i morgon förmiddag.
Vad blir jag skyldig?

Glöm det, Er historia låter så spännande att jag gör detta gratis.
Tack, det var verkligen vänligt.

Och så var det den där skuggan på Ert färdigframkallade foto, den kan vi ta oss en titt på redan nu. Kanske kan det ge svaret. Jag har utmärkta luppar, förutom min erfarenhet naturligtvis, som torde kunna borga för en god granskning. Tog Min herre med negativet?
Jajamen.

Ja men, då går vi väl upp till mitt arbetsrum.
Hyvens.

I arbetsrummet
Det rådde en utstuderat god ordning bland mannens pärmar, böcker och andra saker. På skrivbordet stod ett antal luppar i storleksordning, och pennorna i stället var det inte sämre med, de var placerade enligt grundfärgskalan. Var sak för sig, kunde man ha sagt, men det skulle ha framstått som ett onödigt yttrande. Den fantastiska ordningen skulle eliminera alla missöden, detta om man fick tro dess upphovsman. Detaljmänniska, tänkte besökarna var och en för sig.
Giulio lämnade fotot med den gäckande skuggan till Värdinnans Svåger, som tände skrivbordslampan och valde en lupp.

Diagnos
Ni har rätt, sade den vane bildhanteraren efter att ha studerat bilden. Här ligger utan tvivel en hund begraven, men det måste givetvis finnas en naturlig förklaring. Kan jag få negativen?
Giorgio lämnade honom negativen, som låg skyddade i ett pappershölje.
Tack. Vill ni vara vänliga att släcka taklampan?
Stefan stod bäst till och gjorde som mannen bad. Fönstergardinerna var tjocka och svarta, väl fördragna släppte de inte in tillstymmelsen till något ljus, och då var det bara att tända rödlampan för att atmosfären skulle bli lik den i mörkrummet.
Efter några minuters noggrant studerande med lupp och rödljus var Värdinnans Svåger säker: Filmen var hel, och det rörde sig inte om någon dubbelexponering.
Vad det än är som kastar denna distinkta och rysliga skugga, berättade han, så kan det bara studeras i fält. Kom, så åker vi!

Expertisen på plats
I fotografens skåpbil fanns liksom i beredskap på diverse situationer stegar, rep, stativ och allt möjligt annat också, även sådant som förbandsartiklar, vandrarkängor, vattenflaskor och en proviantlåda. Precis som i mannens arbetsrum rådde en uppseendeväckande god ordning på sakerna. Om ägaren till attiraljerna behövde något specifikt skulle han knappast behöva leta. Bilen var inte luxuös som Värdinnans, men dög även den att susa fram i enligt Stefan.
I den gamla slåtteräng där skuggan hade fotograferats ställde mannen en av stegarna mot ett träd, och med en kikare i hand äntrade han oförväget skyn. Ståendes tre meter ovan marken fick han med sin kikare så syn på något. Det var resterna av en pappersdrake, som hade råkat fastna i en av björktopparna intill. Endast denna drake, osynlig nedifrån, kunde ha orsakat den fantasieggande skuggbilden.

Föremålet
Med stort besvär, men med än större beslutsamhet, lyckades det Värdinnans Svåger att befria draken från björken. Sedan kunde de alla fem under några minuter roa sig med att begrunda den. Den var alldeles trasig, hade förmodligen suttit i trädet i veckor, men fortfarande kunde man skönja figuren som var målad med svart tusch på papperet. Det var en dödskalle.

Dialog: Ulrik och Värdinnans Svåger
Någonting driver gäck med oss.
Åhå? Är det möjligen så att ni har hört talas om legenden om Slåttergubben?

Förvisso.
Honom kan ni stryka, liksom andra skrönor. Om ni ser honom, så betyder det bara att ni har inre demoner som spökar.

Vad vinden bär
Lystra, ni dödliga, tvekande själar
till en röst från den djupaste urtidens dagar

Det var jag som tog draken, jag lyfte den uppåt
placerade den just där jag fann för gott

Jag fick er att dröja, jag fick er att undra
att vandra och söka, att ledtrådar jaga

Jag bär det i vinden, både tvivel och trygghet
ty jag känner era hjärtan, vet väl vad ni tål

Ett avlägset gnisslande ljud
Stefan hörde det först, sedan Ulrik. Det var samma ljud som hade gett den förre kalla kårar vid badstället. I nästa sekund erkände Sebastian att han också hörde det samt att det lät förskräckligt. Vad kan det vara, ojade sig samtidigt Giulio. Man ryser ju!
Det kommer norrifrån, fastställde Värdinnans Svåger. Just när det börjat blåsa också. Då måste det vara väderkvarnen.

Slåtterskörd
I rader går, nöjda och ledda av vädret, de sjungande skördearbetarnas skara, med vagnar och korgar fyllda till bristning, beskådade av hela landskapets väsen, från hejande äldre och visa i stugor till tysta och ömmande osynligheter. O Attunda ungdom, så skön!

Väderkvarnen
Den hade döpts till Väsby kvarn och skulle om man fick tro Värdinnans Svåger härröra från artonhundratalet. Dess grundform var svagt konisk, med ett tak som liknade en hätta försedd med en nedåtvänd pip från vilken vingarnas vridaxel utgick. Byggnaden kunde med sitt utseende föra tankarna till en gammal silo. Utsidan hade målats roströd. Vingarna var ståtliga och genombrutna, skulle alla se när de slutligen stod nedanför.
Uppenbarligen var det kastvindarnas förlovade dag. De okynniga pustarna hade förvisso inte mäktat med att få dän draken från trädtoppen själva, men de var utan tvekan orsaken till att den bärgade leksaken var alldeles söndertrasad. Och alltså även till det blodisande tjutet från kvarnvingarna.
Syn för sägen fick den beundrande kvintetten när nästa kastvind kom som på beställning och Stefan påstod att hans öron skulle ramla av.

Hembygdsföreningens Ordförande
Med kastvinden kom också en herre gående. Han hälsade artigt, nickade åt Värdinnans Svåger, och presenterade sig medan han låste upp hänglåset till den metallbom som höll obehöriga borta från väderkvarnens inre. Därefter steg han upp i kvarnkroppen, förklarandes sig vara ute på sin månatliga översynsrunda.
Mannen och Värdinnans Svåger kände varandra. Detta befanns inte konstigt, det var ju en rätt liten ort, och ingenting kunde väl falla sig mer naturligt än att en hembygdsförening och traktens mest hängivne bildmakare var bekanta med varandra.

Dialog: Ulrik och Hembygdsföreningens Ordförande
Kan inte vi få ta oss en titt där inne?
Jovars, det kan ni få. Men ni får lova att inte röra någonting. Kvarnen är inte att leka med när vingarna går.

Självklart.
I så fall, stig på.

Skräckens symbol
Ulrik hävde sig upp lika vig som en gymnast – och fann snart något oväntat. Det var en lie, till synes mycket gammal, den stod helt ogenerat lutad mot väggen som i väntan på att man skulle få syn på den. Hembygdsföreningens Ordförande berättade att den hade lyfts dit och blivit kvar i princip sedan väderkvarnen uppfördes, det vill säga under de långa perioder då skärdonet inte användes, för att barn inte skulle komma åt det.

Tyst monolog: Sebastian
Vart vi kommer påminns vi om
att livet inte är för evigt
att alla vi som fötts är dömda
till att lämna plats för någon annan

Vi borde kanske inte frukta
en evig vila i en ständig svärta
Så varför gör sig döden omak
med att visa sina vassa tänder

Är det för att vi skall inse
det stora i att äga livet
är det för att säga oss att
Din enda chans är här och nu

Vindens tilltagande
Mot aftonen satt Ulrik vid allrummets panoramafönster, av allt att döma bedrövad. Det var där som Stefan hittade henne efter att ha letat utomhus i en halvtimme. Han lät sig förvånas av hennes miserabla ansiktsuttryck, som var allt annat än en vanlig syn. Vad var det nu då?
Det vet du, sade Ulrik. Vi har inte hittat Pojken.
Hon ryckte till när blåsten plötsligt träffade fönstret. Det var nästan storm, vem visste om det inte kunde utvecklas till någonting värre. Sikten var klar ändå, även om där fanns ett och annat moln på himlen. Detta faktum fick henne att fatta ett beslut.
Jag gör ett försök – nu. Om jag måste slåss med Slåttergubben så gör jag det. Jag tänker inte låta en djäkla demon vinna!

Stefan: Så här är det
Väl det, men jag har insett att Slåttergubben inte är någon demon, det står ingenstans i den där boken att han är det. Det är vi och våra vidskepliga förfäder som förknippat honom med döden, fastän han egentligen skördar för att boskapen skall överleva. Strunta i sägnerna, finns han så räddar han liv, han tar dem inte.
Hur skulle bönderna ha klarat skivan utan slåtterskörden? De skulle varken ha haft kött eller mjölk. De skulle ha fått svälta. Att han påstods ta barn måste ha gjort att sådana inte vågade gå ut i skogen själva. Hade de gjort det kunde de ha blivit tagna av vargar. En amsaga, alltså, med syftet att få barnen att överleva.
Jag följer med dig, för resten. Seb gör det också, så det så.

Leve de långa dagarnas ljus
Ulriks lovord över den goda sikten var många. Åter begav sig de tre vännerna mot nordväst, de tyckte inte att det fanns så mycket att välja på. Pojken som eftersöktes var rädd för vattensamlingar, så varför skulle han ha begett sig söderut eller österut, där Vallentunasjön bredde ut sig såväl på längden som tvären.
Ovanför dem cirklade en sökhelikopter, vilket naturligtvis betydde att insatsgruppen hade kommit till samma slutsats som de själva.

Männen i helikoptern
Den ene styrde
den andre sökte

Den ene var utbildad
den andre var frivillig

Den ene hade förlorat hoppet
den andre hoppades fortfarande

Den ene gjorde sitt jobb på rutin
den andre blickade över en oändlighet

Den långa ormen
Från ovan liknade Väsbyvägen ingenting annat än en osedvanligt lång och smal orm, det krävdes inte särskilt mycket fantasi för att få den till att vilja röra på sig. Söder om ormen täcktes marken av ett mindre skogsparti, begränsat i väster av infartsvägen mot Björkbygård.
Just där närmade sig en lastbil på sin väg mot tegelbruket.

Lastbilsföraren
Han skulle bara parkera bilen för lastning av nytt tegel inför transporten under morgondagen, den sista före midsommar. Redan längtade han efter den kommande, om än aldrig så korta, ledigheten. Tankarna var långt borta, endast ögonen var på vägen.
Ändå hajade han till, det var exakt samtidigt som helikoptern passerade ovanför och flög vidare söderut. Det satt en liten figur vid skogsbrynet mot Björkbyvägen, ett barn såvitt han kunde se.
Han hann precis reagera, och gjorde det genom att tvärnita och sedan backa, först femtio meter tillbaka på Väsbyvägen, sedan tjugo meter till på Björkbyvägen. Där stängde han vant av motorn och klev ur.

Dialog: Lastbilsföraren och Pojken
Vad gör du här så nära den stora vägen? Du är väl inte skadad?
Nej.

Hittar du inte hem?
Jo, men jag måste stanna här.

Varför då, om jag får fråga?
Mina kompisar vågar inte komma fram ur skogen. Jag har lovat dem att stanna.

Dina kompisar?
Mmm. De säger att jägarna vill döda dem. Jägarna med sina vargbössor alltså.

Vargbössor?! Här finns varken varg eller jägare. Har du sovit och drömt möjligtvis?
Nej.

Det är ju vansinnigt, detta
Lastbilsföraren kunde inte finna någon rim och reson i det som den lille sade, och inte heller hade han lust att tvinga honom med sig. Att bli hård och skrämma någon som var liten låg inte för honom, men att bara lämna honom var å andra sidan ingen lösning.
Han funderade på vad han skulle göra, och fann till slut att situationen bara kunde lösas genom att de omtalade kompisarna, vilka de nu var, kanske var de inbillade, kom fram ur skogen. Så han bad Pojken att locka på dem.
Är du säker på att det inte finns några jägare här, frågade Pojken ängsligt.
Lastbilsföraren lovade på heder och samvete att så var fallet.

Kompisarna
Det blåste till ordentligt i lövverken på asparna nära vägen, ändå kunde Lastbilsföraren tydligt höra prasslet i slyn när två märkligt klädda pojkar steg fram ur skuggorna. De var magra och eländiga, såg inte bättre ut än trashankar. Men deras ögon! Ack, så stora och mörka de var, ack så vackra och fyllda av både mod och fruktan.
De två barnen var smutsiga från topp till då, höll varandra i handen och såg så bedjande ut att mannen ville falla i gråt. Vilka var de, varför var de så rädda och varför så magra och klädda i lump.
Det slog honom snart att de kunde vara barn till resandefolket. Han uppskattade deras ålder till runt fem år.

Dagen efter, i Pensionatets trädgård
Det blåste alltjämt i nejden, men jämfört med hur gårdagen hade tett sig var det vindstilla. I gräset lekte barnfamiljernas barn, alerta som vanligt, tittut och tafatt. Ulrik, Stefan och Sebastian var djupt koncentrerade på tidningsreportaget om de räddade barnen och lät sig inte störas. Klockan var två på eftermiddagen, vädret var strålande vackert och inbjöd förstås till bad och lek. Men ensampromenader ut i skogen fick de små vara så goda att avstå, hela Vallentuna socken hade fått nog av sådana eskapader, man ville fira midsommar i lugn och ro.

Sebastian: Barn skall inte gömma sig i skogen
Barn skall inte gömma sig i skogen
inte under lador eller annanstans heller
inte tvingas fly från
människor som utan misskund vill
bringa dem om livet

Den som är född
skall alltid vara välkommen
ha skyldigheter som andra
men också samma rättigheter
Det gäller även vargar

Dialog: Stefan och Sebastian
Du, din poet! Hur kan du jämföra människor med vargar?!
Båda arterna jagas ju skoningslöst.

Jag tycker ändå att det är skillnad.
Säg det till dem som blir jagade. Ingen skall behöva be om ursäkt för sin existens.

Amen.
Just det. Amen.

Tyst monolog: Ulrik
Undra skall jag och våndas över
var Slåttergubben blev av
så länge jag lever, och sedan kanske också
ty vem vet
om man verkligen dör
egentligen

De tre veckorna
Ulriks cigaretter och alkohol tog slut innan veckorna var över, trots att ungdomarna var disciplinerade nog att hushålla med lyxvarorna. Temperaturen steg i juli, och nöjet med friluftsbadandet tilltog i kvalitet. De kom att ägna en stor del av sin ledighet vid favoritstället, som de för det mesta fick ha för sig själva.
Efter hand som de fortsatte med sina enkla fysiska aktiviteter, och resten av tiden åt att göra i stort sett ingenting, förpassades historien om Slåttergubben ur deras primära tankesfär, i varje fall tills vidare.
Det roade dem att ingen människa någonsin verkade avslöja Ulrik som Ulrika, och denna detalj gjorde av naturliga skäl livet lättare för dem under hela deras sommarvistelse.
Ulrik skulle, till skillnad från sina tre äldre systrar, börja på sin fars firma när hon kom hem, Stefan hade fått sommarjobb på en bensinmack i Haninge, och Sebastian skulle påbörja en provanställning som försäljare. Mycket tid till att lata sig skulle ingen av dem ha, men vad gjorde det. De hade alla en framtid att hoppas på.

Sett från kupéfönstret
En ensam figur i
en ovanlig julimorgondimma
tycks blicka mot tågfönstret
och stödd mot sin lie
stå helt stilla
Månne är han en hägring, annars
vad gör han i åkern

Tyst monolog: Slåttergubben
Farväl, mina vänner
ni vet vem jag är
Vi ses åter
när blommorna fällt sina kronblad

Huvan av
Dimman fick hans hy att blänka som på en levande. Det var dock bara jorden och luftens dimdroppar som fick skåda hans vackra, evigt unga ansikte. När han försvunnit med dimman växte en välkänd blomma upp på platsen, vinkandes gul som en sol mot den nya dagen.

Arnica montana.