Det var en dag av firande i Re Roma, storslaget och fyllt av prakt. Den gemensamma födelsedagen för kung Romus och hans bror, kung Helvas av Norra Lancala, hade samlat hovet och deras närmaste allierade. I den blomstrande staden strålade slottet som en juvel i solen, och folket fyllde gatorna med sång och dans för att hylla sina kungar. Inne på borggården pågick festligheter som endast kunde mäta sig med de gamla sagornas prakt.

Tävlingarna började redan tidigt på dagen, och det var med hög svansföring som Helvas ledde sitt lag i bågskyttet. Han hade alltid varit en man av handling, stark och skicklig med vapen. Hans bror Romus var däremot eftertänksam, lugn och vis. De båda kungarna var som natt och dag, och deras olikheter blev tydligare för varje ögonblick som tävlingarna pågick.

Helvas fall
När bågskyttet började, ställde Helvas sina starkaste män på linjen. Han själv tog första skottet. Hans pil ven genom luften, men slog några fingerbreddar utanför målets mitt. Det var inget han lät sig påverkas av, till en början. Men när Romus lag, lett av Vulko, satte sina pilar med precision efter precision, började frustrationen växa inom honom.

Den första tävlingen avslutades med en överlägsen seger för Romus lag. Vid riddarspelen gick det inte bättre. Helvas riddare, även om de var vältränade och modiga, saknade den disciplin och list som Romus män besatt. Romus själv deltog inte i spelen men satt vid sidan och hejade på med ett småleende som Helvas inte kunde tyda – var det syskonkärlek eller subtil hån?

När Helvas lag slutligen förlorade även riddarspelen brann hans ansikte av skam. Han kände sig som en skugga i sin broders närvaro, reducerad till en man som inte ens kunde vinna äran på sin egen födelsedag.

Helvas vrede
Vid kvällens bankett satt Helvas vid långbordet, omgiven av skålar och glada röster. Ändå var han ensam. Hans bägare, fylld till brädden med starkvin, darrade i hans hand när han försökte behålla sitt lugn.

Hans sinne var en storm. Varje skratt, varje upplyst ansikte runt honom, kändes som en kniv i hans bröst. Hur kunde hans bror, som alltid framstått som svagare och mjukare, vinna den här dagen? Hur kunde Helvas, som alltid sett sig själv som Lancalas sanna härskare, gång på gång stå i skuggan av Romus?

Helvas vredesglöd svalnade inte ens när Romus reste sig och höjde sin bägare för att skåla för sina bröders styrka och förtjänster. Orden var vänliga, men i Helvas öron lät de som förklädd överlägsenhet.

Jaramalds ord till Rim
Samtidigt, vid en bänk i trädgården, satt Jaramald och talade lågt med Rim. Fjärran från bankettens sorl flackade ljuset från brasan över deras ansikten.

"Rim," började Jaramald, hans röst som vinden bland trädkronorna, "den här dagen är mer än en fest. Det är ett fönster in i människans själ. Se på Helvas – hans vrede är som en storm. Men en storm utan syfte förstör bara det den möter. Vill du bli en ledare, måste du förstå skillnaden mellan styrka och visdom."

Rim lyssnade, hans unga ansikte allvarligt. "Hur ska jag veta när jag är vis och när jag bara är stark?"

"Genom att följa trädets väg," svarade Jaramald. "Du kommer att lära dig att lyssna, att se mönstren i människornas hjärtan. Men det kräver tålamod – tålamod att låta trädet växa, gren för gren."

Helvas återtåg
När natten föll över Re Roma, och gästerna drog sig tillbaka för att sova, kunde Helvas inte stanna kvar längre. Han samlade sina närmaste män och red i tystnad ut från slottets portar. Hans ögon glödde av beslutsamhet under den mörka himlen.

På vägen norrut till Heldoborg, där hans styrka och makt väntade, började tankarna formas i hans sinne. Hans förlust den dagen skulle inte förbli ostraffad. Han skulle visa Romus och hela Lancala att han inte var en kung att förringa.

"De ska förstå," mumlade han för sig själv. "De ska alla förstå vem som bär den verkliga styrkan."

Helvas planer var redan i rörelse – planer som skulle förändra Lancalas öde för alltid.