Tio år senare, Kalle har spenderat hela kvällen med att göra en stor grej av att han inte tycker det är en stor grej att hans middagsbord kostat 72'000 för nån månad sen. När hela gänget sen tar honom på orden och börjar rensa bordet från Canopevaserna och underläggen á Skultuna så är det ingen utanför en krigszon som sett så orolig och handlingslös ut som Kalle. När gänget börjar duka bordet för att spela beerpong är det ingen förutom en seriemördare som har värre googlehistorik än Kalle “Hur får man bort avtryck på bord” “aceton på ek, frätande?” “billiga slipmaskiner” “hur fakear man ett inbrott” “hur försena flyg en vecka” “hur byta identitet” etc. Vi bråkar med honom om det såklart, slår honom på armen, frågar “det är väl okej, eller vill du att vi tar bordet på altanen?” och han nickar, aggresivt när han svarar “nej, det spelar ingen roll, vi kör inomhus…”

Jag åker ut direkt. Det är inte ens en match. Jag skulle beskriva den för er om den var det minsta intressant, men jag har inte spelat beerpong på nio år och det märks. Det ser ut som att jag aldrig sett en pingisboll förut. Det ser ut som att jag lånat kroppen jag använder och inte riktigt vet hur jag ska få den att agera som jag vill. Ni tror säkert att jag nu ska säga att det ser ut som en utomjording tagit över mig, men en utomjording som spenderat hela sitt liv ljusår bort hade förstått det här spelet bättre. I bitter förlust gick jag ut till altanen och satte mig i hammocken framför bordet Kalle inte vågade skicka oss till.


Precis som för tio år sen så sätter sig Stina vid mig. Jag vet inte om hon åkt ur sin match, eller om hon bara hängde runt och väntade på en öppning. Jag har ju också precis förlorat i beerpong, och jag var inte nykter när jag började, så det kan ju såklart vara så att det var jag som satte mig bredvid henne. Det spelar ingen roll, det är hon som börjar snacka.

“Jag var kär i dig, visste du det?” Hon fortsätter “I typ fem minuter, jag var kär i dig”

Vem i helvete börjar så? Jag minns när vi spelade schack, hon och jag. Jag var den som förberedde mig. Spenderade nätter med att plugga in öppningar. “om Stina börjar med att flytta sin bonde till E4, då kommer jag köra häst till f6 och då kommer hon..” ja, så pluggade jag. Tio system, tio flytt per system hade jag koll på, så länge hon gjorde något rimligt. Något jag förberett mig för. men hon spelade ju inte så. Vem i helvete börjar med att flytta ut sin bonde till H6? Jo hon gör det, precis som hon börjar nu. Jag skakade bara på huvudet, skrattade och sa vad jag tänkte på reflex

“Varför då” och hon skrattar - jag älskar tydligen fortfarande att få henne att skratta - innan jag fortsätter “jag menar, vi.. Ja, vi hade ju vår grej. Men. “

Hon avbryter igen “Försök inte. du var kär i mig hela tiden” Hennes leende glänser i mörkret.

Jag hade spenderat natten igår med att fundera lite på hur det skulle vara att träffa henne igen. Testade några öppningar, några system. “Hej hur är det” “jo tack,det är bra” “Fint att höra, såg att du skaffat barn” “ja precis, och du med?” “Yes, det blev så” “ja, det blir ofta så” och sen hade planen varit att vi skulle börja hångla, eller nåt. Slutet hade jag inte koll på, men jag tyckte början var bra i alla fall. Jag var alltid bra på början.

“Det är jag fortfarande” Jag säger det, och för första gången den här kvällen ser jag hur hennes kinder brinner till och hon ser bort före mig.

Hon ser bort, ut över bordet, och vi hör hur skrålet där innanför går upp i ett crescendo när några - antagligen Jack och Linn - lyckas sätta sina båda beerpongbollar i de andras koppar och motståndarna måste svepa. Ölen har varit slut ett tag - ölen som används till beerpong - och nu är det vin eller sprit i kopparna så det svider där inne, det hör vi här ute och jag vrider mig som för att se hur det går och Stina stoppar mig med en hand på min kind.

Schack “Fokusera på mig nu” säger hon och jag ser ner i hennes ögon. Det är jobbigt att tappa fästet sådär, men det finns något härligt i det också. Att bara falla, men mina reflexer är för bra så jag hinner fånga mig innan något händer:

“Du vann alltid, minns du det?”

Schack men inte schackmatt, spelet fortsätter. Jag tror det är besvikelse jag ser i hennes ögon, eller uppgivenhet. Jag vet inte. Hon suckar i alla fall, innan hon svarar

“Ja, för du velade. Du ledde jämt.”

Schack är ju ofta ett spel mot klockan också. En timer där varje spelare har några minuter var att göra alla sina flytt på. Tar ens tid slut har man förlorat, lika väl som om man hamnar i schackmatt. Hon hade alltid minuter kvar när jag bara hade sekunder. Så också nu, vi vet att det snart är över där inne och om resten av gänget välver ut är chansen här förbi. I ren panik drar jag ett drag från min inövade linje:

“Såg att du skaffat barn”
Hon svarar, blixtsnabbt, och fortfarande mer avslaget än tidigare “Två stycken”
“Oj, det måste vara jobb-” jag avbryter mig “Eller, grattis menar jag”
Hon skrattar. “Rörd pjäs..” och hon låter mig avsluta
“är spelad pjäs” så jag fortsätter på det jag började med “ja, men två. Jag har bara en och jag fattar inte hur man pallar med två. Eller tre. eller fyra. Folk skaffar hund, har du sett det? Galningar”

Nu när det inte är någon fara så sprutar orden ut ur mig. Harmlösa små skämt, ofarliga små drag. Vi hade kunnat vara två kollegor som träffar varandra för första gången. De allra flesta schackmatcher slutar oavgjort, och för mig är det bra nog. Det var det aldrig för henne.

“Du var den som slutade höra av dig” Hon säger det, ser rakt fram och jag blir nervös. Blir alltid nervös när hon är ärlig.
“Ja men.. Du ville ju inte.. “ Jag velar, vad är nästa drag, vad ska jag ens säga?
“Jag ville. Du ville. Men du fortsatte ändå bara spela. Vi hade ju vunnit men du skulle bara fortsätta. Jag fattar fortfarande inte.”

Schack, igen, kanske, jag har fan ingen aning längre. Hon har satt mig i kläm som vanligt. Zugzwang, varenda drag jag kan göra är dåligt, så jag gör det minst dåliga.

“Jag visste inte om det var på riktigt”
Hon skrattar till, inte glatt utan som att jag sagt det hon förväntat sig.
“Ingen av oss visste väl det.” Hon ler, igen, jag vet inte vad hon ler över, men hon vrider sitt ansikte emot mitt. Vi hör hur något går sönder bakom oss, kanske ett bord på 72 000 kronor, och Kalles skrik när han slutligen bryter och jag förstår att vi nu bara har sekunder kvar innan de kommer forsa ut här och allt är över. Hon ser på mig och hon ser på mig och hon ser på mig och det är schackmatt för jag kan inte låta bli att le tillbaka och luta mig in mot henne och hon svarar och för en stund är det bara hon och jag och vi är tjugotvå igen och allt är som det kanske borde varit redan då. När hennes läppar lämnar mina så viskar hon “du förlorade” och ja, det gjorde jag kanske.