Han stängde plötsligt ner samtalet,
samvaron, samkvämet
med ett ”Nehej!”
och sjasade ut oss,
alltid på samma sätt,
som om det var bråttom,
som att det brann,
var överhängande;
aldrig lite i taget; en släckt lampa,
ett toalettbesök, en avstängd stereo,
något som ställdes undan,
en gäspning...
Nej! Direkt” På stället” NU!
Som om han hållit ut till bristningsgränsen,
som om han lidit tillräckligt,
som om han måste springa i skydd,
som om han hittills klarat sig mot alla odds;
som om bubblan plötsligt spruckit...

- och som så många gånger under åren
fann vi oss famlande efter våra persedlar
i hallen,
medan lägenheten plötsligt lagts i djupt mörker
och tystnaden fattat greppet om Swamis festvåning
på Lilla Strömgatan 3,
när vi ramlade utför halvtrappan och ut över verandan,
till våra privata levnadsomständigheter,
Om Kalsoum och Frank Zappa fortfarande ringande
i våra huvuden när vi hörde våra steg över grusgången
i det tunga höstmörkret eller i grynigt ljusa sommarnätter
fulla med obehag och tvärstoppade fylleslag