Lever som dimma över ett ingenmansland.
Full av vita tårar som försöker leta sig fram.

En svävande dust utav ljummen dagg,
en ånga mot en kind lågt ovanför land.

Vid varje bergstopp skärs allt itu,
för jag hör inte hemma någonstans.

Vaknar utanpå varje fönster, där
innanför har någon redan varann.

Vita moln, älvdans som mjuk is,
himlakroppar av oxid, i en tidig dis.

Rinner obemärkt ner till förlorad tid,
i känslor som sakta dunstar till frid.

Vita moln full av vita tårar som letar sig fram.
Långt ut över havet i en tidig bris.