Det var deras första middag hemma efter bröllopsresan, några släktingar och nära vänner var bjudna. Efter huvudrätten plockade Marianne fram sina cigaretter och tände en. Carl stelnade till och bad henne släcka den. Hon förklarade utan att höja rösten att hon ville ha sin cigarett efter maten. Stämningen blev spänd. Carl var en hetlevrad person, och efter några repliker råkade han säga de ödesdigra orden.

”I mitt hus röker man inte vid bordet.”
”I ditt hus? Jag trodde det var vårt hus nu?”, sa hon.
”Jaja, men här röker man inte vid matbordet.”

Marianne lade sin servett på bordet. Hon reste sig utan ett ord, gick bort till dörren, öppnade den och lämnade rummet. Stämningen vid bordet var spänd. Desserten serverades och man åt den under tryckt stämning. Det här var inte bra. Carl var envis, det visste alla, och Marianne hade sett beslutsam ut när hon gick. Detta kunde bli skandal. Äktenskapet var en skandal i sig, mycket omtalad i både Stockholm och Göteborg. De två hade träffats ett och ett halvt år tidigare. Mariannes man Peter kände Carl och de två familjerna hade umgåtts under sommaren. Åkt på utflykter med Peters båt, spelat tennis, bjudit varandra på middagar. Marianne och Carl hade blivit förälskade. Hon hade två små pojkar och var då bara 24 år gammal, han hade fem och var 49. Hans äldsta var bara några år yngre än Marianne. Skilsmässor var inte ovanliga inom överklassen – Mariannes föräldrar hade till exempel skilt sig – men de var stökiga. Peter ställde villkor för att acceptera sin. Carl fick skriva på ett avtal där han lovade att försörja Marianne resten av livet oavsett om de gifte sig eller inte. Carl var känd för att ha orsakat skilsmässor tidigare. Nu satt han där på sin plats, fortfarande lite arg men väl medveten om att detta kunde bli besvärligt. Han sade sig att det skulle blåsa förbi, men var en aning orolig. När sällskapet reste sig för att dricka kaffe i det angränsande rummet kom en av tjänarna fram till Carl och viskade något i hans öra. Han svor och försvann utan ett ord till förklaring. Några minuter senare såg någon hans bil försvinna i hög hastighet.

Gästerna drack kaffe, konjak och likör, rökte och småpratade men dramat hade gjort dem dämpade. Kvällen sniglade sig fram. Så småningom började några gäspa, men det gick ju inte att bryta upp innan dramat hade fått sin upplösning. Det såg onekligen illa ut. Till slut slogs dörrarna upp, och de nygifta kom in, hennes arm runt honom och hans runt henne. Marianne strålade, och var sitt charmanta jag igen. Uppträdet nämndes inte med ett ord men dan därpå, när huvudrätten dukades av, tog Marianne fram sina cigarretter. Hon tände en och drog ett djupt bloss. Carl satt tyst, fullkomligt lugn, och samtalade med sin bordsgranne.